Så kom då bakslaget som jag hade hoppats jag skulle slippa nu när jag "bara" körde 50 kilometarn på bockstensturen i helgen, jag vaknade i morse med snoret forsande ur näsan men faktum är att jag är lika glad ändå faktiskt. Att få köra i lördags tillsammans med Charlie var definitivt värt en förkylning även om jag ju helst sluppit förstås, den planerade distansveckan nu när finvädret är tillbaka blir det väl inte så mycket av men samtidigt väntar en lång vinter på varma breddgrader med många och långa cykelpass så "shit same", livet går vidare...

I dag har jag bokat på och betalt för cykeln på flyget, det är alltid skönt att ha gjort detta i förväg och slippa tjafset på flygplatsen där det alltid verkar vara "första gången" för dom som ska ta betalt på plats. Nu är det bara att visa upp kvittot och checka in cykelväskan när det blir dax.

I morse fick jag också ett sms från några av mina cykelkompisar där nere som har testat tävlingsbanan inför det 140 km långa "L etap de Thailand" som vi ska köra den 22 oktober. Målgången blir på huvudgatan i den lilla grannbyn "old Takuapa" inte långt från där jag bor. Med bara sex veckor kvar så börjar man allt längta ner lite extra och förberedelserna är i full gång, såsom det här med cykeln på flyget, beställa internationellt körkort, fylla i visumhandlingar mm. Ja nedräkningen har börjat på allvar...

Ja det blev alltså ingen start på långa bockstensturen igår men alternativet att starta tillsammans med min son i motionsklassen 50 km visade sig bli en desto roligare historia. Charlie har ju varit en liten "storcyklist" i sin ungdom med ett flertal U-SM guld i bagaget men dom senaste tio åren har han väl knappt suttit på sin cykel mer än ett tiotal gånger om året, när han nu efter att varit med mig i Trysil och cyklat tidigare i sommar och även i Danmark för några veckor sedan verkat ha fått en liten nytändning och ville pröva att köra ett "race" igen så blev det ju lite extra kul att göra det tillsammans.

Vi bestämde oss före start att försöka hålla ihop och göra det hela till en rolig upplevelse men samtidigt ändå köra på och se om vi kunde komma in på runt två timmar blankt, jag förvarnade honom om att första milen troligtvis blir den jobbigast då det går riktigt snabbt ut från Varberg och det gäller att bita i över sin förmåga för att hamna i en bra grupp när det väl spricker av, när vi sedan känner att vi måste ge oss så kör vi vårt eget "race" och håller ihop in i mål. Ja så var planen...

Starten gick och vi låg bra med där framme i täten, när väl farten släpptes fri så måste jag erkänna att helsicke vad fort det gick. Det var banne mig ingen större skillnad på fart jämfört med tävlingsklasserna, mellan 40-50 km i timmen på asfalten ut mot banvallen hade jag inte förväntat mig i en motionsklass. Jag låg långt fram med Charlie strax bakom och jag bara väntade på att han skulle hojta där bakifrån att nu är det nog, nu släpper jag kontakten. Men han bet i och varje gång jag slängde en blick över axeln låg han där bak och grimacherade...

Även ut på banvallen där det blev lite mer tungcyklat hängde han till en början bra med men strax före den första stigningen efter ca 16 km fick han ge sig och hamnade i andragruppen när det sprack av. Jag själv låg med bra i första gruppen men gick bak i ledet för att försöka se hur långt efter nästa grupp med Charlie låg, i botten av backen såg jag att han inte låg långt efter så jag släppte iväg min grupp och tog det lite lugnare uppför backen. På toppen stannade jag en kort stund och inväntade Charlie och ytterligare en cyklist som han hade på släp, kom igen sa jag när dom anslöt, nu kör vi vårt eget race och håller ihop in till mål.

Den tredje cyklisten släppte ganska omgående så jag och Charlie körde på själva och till en början höll jag igen något så att han skulle få återhämta sig lite efter att ha gått på rött en bra stund inledningsvis. Efter en stund hör jag bakifrån att nu är han ok igen och att jag kan öka farten, håll ett högt och jämt "gnet tempo" så hänger jag med ropar han. Vi kör på bra och i varje stigning tar Charlie som ju är en liten "bergsget" kommandot och jag får slita som ett djur för att hänga på medans jag tar täten på dom snabbåkta partierna med Charlie på rulle. 

För varje kilometer blir jag allt mer imponerad av honom, för vi kör på riktigt bra och ärligt så hade jag inte kunnat kört fortare även om jag velat och ändå hänger grabbfan med trots att han inte tränar nåt, av alternativen att det är jag som är dålig eller han som är en talang så håller jag väl på det sistnämnda. För har man vunnit tre SM guld och runt 100 tävlingar i sin ungdom så har man väl nåt i benen som inte farsan har, så är det bara...

Vi kör ikapp ett antal cyklister på vår väg tillbaks mot Varberg och på grusvägarna över åkrarna ser vi några hundra meter framför oss två cyklister och strax framför dom ytterligare två cyklister. Dessa visar sig sedan vara dom enda som blir före oss i mål då vi en stund senare på strax över två timmar blankt tar oss i mål hand i hand som 5:a och 6:a av de 302 startande i herrar motion 50 km.

Jag hade en otroligt rolig dag där ute i spåren och att för första gången få köra ett "race" tillsammans med Charlie tyckte jag var extra kul, Charlie själv var sprudlande glad efter målgång och började direkt prata om västgötaloppet. Han hade väl inte i sin vildaste fantasi väntat sig att han skulle orka vara med och köra på detta sätt och fick nog en ordentlig mersmak, tänk om han skulle börja träna en dag eller två i veckan...

Jaha, det här känns allt lite konstigt måste jag nog säga, helt plötsligt är man motionär på riktigt...

Vi tar det från början, jag har ju varit lite smått snuvig under veckan och inte speciellt pigg i kroppen heller, jag har ändå levt på hoppet om att det skulle gått över tills imorgon men tyvärr är det nu bara att inse att 100 km tävling allra högst troligt blir en alldeles för stor påfrestning. Jag har chansat förr i liknande situationer och då blivit ordentligt sjuk efteråt, något jag inte vill upprepa igen...

Nu är det också så att min son ska köra 50 km motionsklass imorgon och då tänkte jag som såhär, jag är ju ändå inte  inte jättesjuk utan vill bara inte riskera att köra ner kroppen totalt och förvärra förkylningen vilket jag lär göra på den långa distansen. Men 50 km motionsklass, det kanske jag klarar utan efterdyningar och dessutom får jag "tävla" tillsammans med min son för första gången. Bara det är ju ett riktigt bra argument i sig för att klassa ner sig i motionsklass tycker jag, även om det trots allt känns lite konstigt...

Ja ja, jag skrev ju tidigare i veckan om att situationen var lite osäker och att det "får bli vad det blir", nu blev det så här och det är inget mer med det. Veckan som kommer får väl visa om jag gjorde rätt eller om jag skulle struntat i att köra helt och hållet...

Förkylningen har lyckligtvis inte brutit ut med mer än den lätta snuvan som jag haft under veckan, men det känns ändå i kroppen att den inte är helt 100%. Jag har kurerat mig med allehanda huskurer och kört några lätta pass på cykeln för att hålla igång cirkulationen i kroppen och i dag tog jag trots hygglig temperatur ute på mig både långbyxor och långärmat som en sista chans att svettas ut skiten. Med en fortfarande seg känsla körde jag till största del passet i ett behagligt tempo men mot slutet så körde jag upp pumpen i tröskelpuls under tio minuter som en sista ansträngning innan bockstensturen. 

Imorgon blir det vila och sedan får jag se hur jag känner det på fredag när jag kommer ner till Varberg, kanske blir det ett lätt rullpass om det känns bra och om inte så blir det väl först på lördag som det får visa sig om kroppen funkar eller inte. Jag har inga ambitioner att prestera på något sätt utan målsättningen är att få till ännu en lång/hård och bra genomkörare inför Thaisäsongen, sedan får resultatet bli vad det blir...

Helgen blev inte riktigt som planerat, träningsmässigt alltså. Lite lätt förkylningskänsla gjorde att intervallerna i lördags ställdes in och söndagens långpass med landsvägsgänget fick också stryka på foten. Nu är jag inte jättesjuk utan har bara lite lätt känning av snuva men då flera i min nära omgivning är sjuka så tar jag det säkra före det osäkra så här med veckan kvar till bockstensturen.

Men, jag har ändå inte varit helt inaktiv i helgen utan ett par lättare pass fick ersätta de två planerade betydligt hårdare träningsdagarna. Nu fick jag istället möjlighet att i lugn och ro testa och justera in min nya "gravelbike" som jag hämtade i fredags hos Allebike.

Jag skriver "gravelbike" och inte cyclocross för den skall uteslutande användas som grusvägsracer, både på landsvägsträning för att slippa trafiken på de större vägarna, nu ges ju möjligheten att mixa grus och asfalt. Sedan väntar även  en del grusvägsrace nästa säsong, det var som ni säkert förstått jäkligt kul i Danmark förra helgen så det fick helt enkelt bli ännu en cykel i garaget. En timme i lördags och drygt två och en halv i går på grusvägarna häromkring med miniverktyget i ryggfickan och nu är justeringarna gjorda, sitter som gjuten i sadeln och ser redan fram emot nästa sommars "gravel" rejsande...

Förövrigt så pågår min sedvanliga förebyggande förkylningskur med coldzyme, nässpray och whiskey gurgel. Bockstensturen here we come...

Hemma i vardagen igen blev det lite tomt å fattigt efter den gångna helgens episka Danmarksäventyr, det var en riktigt kul och inspirerande tävlings och träningshelg som jag gärna vill ha mer av. Helst nu med en gång...

Fast egentligen är det väl bara bra att det är ytterligare en vecka kvar till Bockstensturen för visst känner man sig lite sliten efter Hansens cykellöp, många mil i hög fart och i tuff terräng tar hårt på en gammal mans kropp och även om inspirationen och den goda smaken av glass i stora lass efter racet sitter kvar i munnen och gör sig påmind varje dag så är det just att skynda långsamt som fortfarande gäller för min del...

En lång säsong väntar utomlands i vinter och jag är oerhört glad över att inspirationen/motivationen och känslan är på väg tillbaka igen. Veckan som varit har gått i återhämtningens tecken med några korta lugna cykelpass och endast en tio minuters tröskelintervall har körts med hög puls. I morgon provar jag nog att köra några intervaller till och sedan väntar ett distanspass på söndag, nästa veckas träning blir i syfte att väcka upp kroppen igen inför bockstensturen på lördag.

Sedan väntar tre veckor träning innan västgötaloppet i Ulricehamn som är avslutningen på långloppscupen, fram tills dess har jag successivt ökat träningsmängden och intensiteten varje månad sedan Maj och det blir peaken på en grund/uppbyggnadsperiod inför Thaisäsongen. Efter västgötaloppet backar jag tillbaka lite under oktober månad för att sedan orka med fem månaders full fokus på träning/tävling och prestation. Det var längesedan jag var så motiverad som nu och som en liten extra morot så väntar mina tre cyklar i garaget på ännu en kompis, nämligen en "gravelracer".  Upplevelsen i Danmark gav en kraftig mersmak nästan i form av ett beroende bara efter att ha provat en enda gång och för många cyklar kan man väl aldrig ha, eller 😉??

Ja då vart man hemma igen efter en riktigt grym cykelhelg i Danmark där vi spenderade några dagar i Tisvildeleje där stigarna aldrig slutar att överaska. Jag har ju varit där hur många gånger som helst nu under mer än 15 års tid och hittar som om det vore min egen bakgård, men ändå dyker det upp nya stigar varje gång man kommer tillbaka. Ett grymt ställe som jag kommer återkomma till minst en gång om året så länge jag håller balansen på en cykel...

Men det fanns ju ännu en anledning till varför vi åkte till Danmark denna gången, nämligen Hansens cykellöb som är ett gravelrace på 130 km med start och mål utanför Hansens flödeis (glassfabrik) i Jaägerspris inte långt från Tisvildeleje. Tävligen är en skönt avslappnad historia a la typiskt Danskt maner som i år arrangerades för tredje gången, jag hörde talas om den redan förra året och var faktiskt anmäld men kom aldrig iväg när det väl var dax så i år var revanschlustan stor för att få komma iväg och köra racet...

Nu är det ju så också att min hälsa svajat lite det senaste året och därför har jag inte föranmält mig till några race överhuvudtaget i år, dom få som jag kört har jag efteranmält mig till i sista stund när jag vetat till hundra procent att jag kunnat starta och när jag ringde ner till Danmark förra veckan och skulle anmäla mig fick jag till svar att det var fulltecknat sedan två månader vilket gjorde mig inte så lite besviken ska jag säga, till Danmark skulle vi ju ändå för att cykla lite mtb men något race blir det väl inte då tänkte jag uppgivet...

Bland det första jag ser nästa morgon i mitt Facebook flöde är att Lars Therp från Cycle Service Nordic undrar om någon är intresserad av hans startplats då han blivit sjuk, hell yes vilken lycka för mig alltså. Den här gången ville ödet att jag skulle få starta vilket jag är oerhört tacksam för och speciellt så här i efterhand, för vilket arrangemang alltså. Jag har kört många cykeltävlingar i mitt liv både racer, mtb xc, mtb långlopp, etapplopp mm och jag ska ärligt säga att Hansens gravelrace är ett av de finaste och roligaste lopp jag någonsin kört, det var definitivt inte sista gången och nästa år ska anmälan in då fort dom släpper platserna, det är ett som är säkert...

Till tävlingsrapporten då, vi var ca 450 startande på linjen och jag stod långt fram i ledet så när starten gick med glassbilen som masterbil så låg jag fint med i toppen och kunde avslappnat bevaka min position i klungan, efter ca 10 kilometer släpptes farten fri och klungan sträcktes ut mer och mer. Jag ligger bra med runt topp 20 ute på vänster kant när ledarmotorcykeln kör rakt fram och klungan svänger in åt höger på en smal väg, jag tvekar några sekunder i tron om att klungan svängt fel och vips är jag nere i mitten av klungan innan jag får upp farten igen och försöker jobba mig tillbaka längre fram i klungan. Ingen lätt uppgift när det går i över fyrtio knyck och jag pinnar på med en stel mtb med 36 klinga medans de flesta andra har en cross eller gravelbike, dessutom är vägen smal och till bredden fylld av andra cyklister...

Den lilla tvekan av mig när jag trodde att klungan svängde fel var mitt första misstag, jag kom aldrig upp till den del av klungan som strax därefter blev en 30 man stor förstagrupp efter att det blivit ett flertal luckor i fältet, jag lyckades däremot jobba mig tillbaka till den ca 20 man stora andraklungan efter ett tag men det kostade på, jag åkte lite jojo upp och ner beroende på underlaget. På dom snabbcyklade asfaltssträckorna fick jag slita ont med min mtb utväxling, på grusvägarna gick det lite bättre och jag körde ikapp folk igen och inne på dom riktigt fina singeltrack/stig partierna som fanns kunde jag nästan återhämta mig lite och då tack vare komforten med lite fetare däck än dom andra.

Mitt andra misstag blev att mitt i all hets med att försöka åka ikapp så mycket som möjligt av det jag tappade i början så glömde jag att dricka tillräckligt, 130 kilometer är långt och att fylla på med energi är en självklarhet men ändå kommer jag till den andra depån halvvägs in i loppet med en full flaska kvar i stället. Vid den första depån stannade jag inte ens utan planen var att fylla på bägge flaskorna vid den andra depån där dom neutraliserade tiden och man hade all tid i världen att både fylla på vätska och äta något...

Det här med att neutralisera tiden vid den stora depån halvvägs in i loppet var en liten rolig historia i sig, anledningen är att arrangören Hansens is bjuder på bl.a. glass i alla depåer och dom tycker att vid den stora depån skall alla stanna och äta glass. Det är t.o.m obligatoriskt att stanna och gör man inte det så får man ingen sluttid, punkt slut.

Detta gör att stoppet blir lite taktiskt också för det behöver inte vara förste man i mål som vinner loppet utan det är den med snabbaste totaltid från resp första och andra halvan av loppet, cyklister stoppade olika länge och nya grupperingar bildades inför andra halvan, många stod t.o.m och väntade in tills en tillräckligt stor/snabb grupp gav sig iväg ut innan dom hoppade på tåget så att säga...

Jag fyllde min flaska, käkade en banan och stod sedan en kvart och väntade innan vad jag tyckte såg ut som en tillräckligt snabb grupp gav sig iväg, farten var hög och det flöt på fint även om man var lite stum i benen just där i början direkt efter pausen. Efter bara några kilometer kör vi in på ett lite stökigare grusvägsparti och jag får upp en pinne i vevpartiet och tappar kedjan, ett snabbt stop på en grusväg för att få på kedjan innebär flera kilometers intensiv jakt för att komma tillbaka igen och nu börjar det lite smått nypa i benen, krampen är inte långt borta.

Jag kommer efter mycket möda ikapp gruppen jag låg i och på vägen har jag kört förbi många som fått släppa kontakten, nu är jag riktigt mosig i benen och försöker hålla mig där bak utan att få vind på näsan. Jag går på gränsen och får släppa när det går uppför men kommer snabbt ikapp utför igen vilket till stor del är tack vare att jag har en mtb med fetare däck som gör att jag har bättre kontroll utför i lösgruset än många andra.

Vi är nu en mindre grupp på 6-8 cyklister som kommer  in till den sista vätskedepån tre mil från mål, när hela gänget stannar för att fylla på vätska bestämmer jag mig för att sakta cykla vidare. Jag är jäkligt sliten och har krampat lite lätt några gånger, jag tycker därför det är bättre att jag kör vidare i min takt och på så sätt spar benen lite tills jag blir ikappåkt av de andra igen. På så sätt kanske jag klarar att hänga på lite längre i slutändan, för att jag ändå ska få släppa snart är jag ganska övertygad om, det har varit nära flera gånger nu tack vare krampkänningen så varje extra kilometer med sällskap är guld värt. Det blåser kraftig motvind sista milen in mot mål och ensam där blir man inte snabb...

Jag kör på i ett lagom tempo men när det återstår 20 kilometer är jag ännu inte ikappåkt, dom måste tagit sig ett ordentligt stopp tänker jag lite förvånat. Helt plötsligt har markeringarna försvunnit från stigen och jag börjar bli lite orolig att jag missat en avfart, jag fortsätter några hundra meter och kommer upp till en stor väg där det varken finns markeringar eller flaggvakter. Jag ser att vägen svänger tillbaka åt samma håll som stigen och jag tar då istället vägen tillbaka för att snabbare försöka hitta rätt igen. Jag har en liten känsla på ungefär vart jag klantat till det men på vägen dit passerar jag ett villaområde och tappar bort mig helt, jag stannar och frågar en gubbe som klipper gräset och han pekar ut en riktning som jag följer, efter lite sicksackande på småvägar och cykelbanor mellan husen så får jag äntligen syn på en markering och strax därefter även en flaggvakt. Äntligen på rätt spår igen efter mitt tredje misstag denna dag, nu kör vi...

Men istället för att ösa på in mot mål så kom resultatet av dagens prövningar som en blixt i baksidan av låret, kramp deluxe och jag blev helt stillastående. Jag försökte stretcha ut lite och försökte hoppa upp på cykeln igen men det nöp direkt, en ny stretch och istället en långsam promenad med cykeln uppför slakmotan. Det kanska går bättre bara jag kommer över krönet tänkte jag, jag hade också med mig salt/magnesium tabletter som jag började stoppa i mig och sakta men säkert kunde jag komma igång och trampa igen.

Det kom ikapp en mindre grupp om fyra cyklister och dom körde inte mycket fortare än mig med det var lönlöst att försöka hänga på, det nöp direkt och jag förstod att skulle jag ta mig imål så var det ensam i mitt eget tempo som gällde. Jag kom ändå in i en hyfsad rytm och trots skaplig motvind så gick dom sista två milen ganska hyfsat bra ändå, jag lyckades t.o.m hålla undan för en stor klunga cyklister den sista milen trots att dom hade mig inom synhåll.

Till slut rullade jag in som 47:e man av de ca 400 startande i herrklassen och det får jag väl säga att jag är extremt nöjd med, speciellt efter omständigheterna. När jag i efterhand kollat strava på datorn så ser jag att jag tappade sex minuter på felkörningen vilket innebar tolv tappade placeringar vilket ju är lite surt men "shit same", nästa år då jäklar vet jag bättre...

Lite om banan då, detta gravelrace innehöll faktiskt en hel del riktigt fina stigar/singeltracks också förutom blandningen av grusväg, skogsväg, asfalt, riktigt dålig asfalt och värsta "över åkrarna" vårklassikervägar, inga berg men några korta riktigt branta backar varav några behövdes forceras springandes. Sträckningen innehöll allt ett bra gravelrace ska innehålla och variationen gjorde det till ett av de finaste och roligaste lopp jag kört.

Jag måste ju även nämna den fantastiska afterbiken det bjöds på, här snackar vi inte torr pastasallad utan nygrillade högrevsburgare med fräsch sallad (inte isbergs å tomat) samt hemmagjord picklad rödlök och pommes deluxe, till detta bjöds det öl från ett lokalt bryggeri som var på plats. Min son och några kompisar som var med som support undrade om dom kunde få köpa sig en öl, dom hade ju inte cyklat och ville betala för sig men fick som svar, köpe ?? her er ölen gratis !!!.

Ja, som ni säkert förstår så kommer jag tillbaka nästa år och då jäklar ska jag köra rätt i högersvängen, dricka bättre och inte köra vilse någonstans. Dessutom kära vänner, nästa år kommer jag med en snabb "gravelbike"...

Då är vi på plats i Danmark och har cyklat vårt första mtb pass i Tisvildeleje hegn och som vanligt blir man inte besviken på stigarna här nere, inte heller vädret hör oss besvikna. Över 20 grader både i havet och i luften ger en skön semesterkänsla över vårt weekendäventyr, cykling och havsbad är en bra kombination...

Resten av dagen har inneburit uppladdning inför morgondagens grusvägsrace, att försöka äta upp sig full med energi är svårt när man normalt är ganska "liten i maten" som jag. Umaras U Loader (uppladdningsdryck) är en bra hjälp då det är betydligt lättare att dricka energi än att äta sig proppfull.

Vi har också flyttat oss några mil så att vi nu bor i husbilen inne på glassfabrikens område tillsammans med ett gäng andra svenskar från Jönköpings trakten, start och mål är precis utanför grindarna så nu är allt på topp inför morgondagen. Det fattas bara en god natts sömn sedan smäller det, det ska bli riktigt kul att testa detta annorlunda race för första gången...

Nästa Roadtrip med husbilen startar på torsdagskväll då vi drar neråt Danmark för en långweekend med några dagars mtb i Tisvilde hegn samt Hansens cykellöp som går av stapeln på lördag, det är ett 130 km gravel race sponsrat av Hansens is (glass) som både är en tävling men också en liten gastronomisk upplevelse då det efter målgång förutom glass i mängder bjuds på efterfest med mat och öl och div andra godsaker från lokala producenter i trakten. Det är jag, min som Charlie och två andra kompisar som ska iväg på en grabb/gubb helg. Ska bli så kul...

Idag blev det ett fint distanspass på racern tillsammans med ett gäng likasinnade, 113,8 km stannade mätaren på och med ett snitt på 32 km/h   och en bra känsla i kroppen så känns det som att jag börjar få lite högre grundfart i benen igen. Det är visserligen inte jättefort men betydligt snabbare än distanspassen tidigare i sommar. Det känns bra det här, för visst är det så att en bra och snabb distansfart ger en bra och snabb tävlingsfart när det väl gäller, eller ???

Som motvikt till alla glada inlägg från cykelvasan på sociala medier kommer här mitt eget glada inlägg om just min dag i cykelsadeln, men då inte från vyerna uppe i Dalaterrängen utan från min cykelördag här på hemmaplan...

Jag fick svar från läkaren igår ang mina två EKG tester som sett lite konstiga ut, det visade sig glädjande nog att det är inget att oroa sig för, orsaken till de små frågetecken som uppstått är högst sannolikt att jag har ett så kallat "itdottshjärta",  detta var väl vad jag misstänkt hela tiden men det är trots allt väldigt skönt att få det bekräftat och nu kan jag alltså äntligen andas ut och börja köra på lite hårdare igen.

Efter en sommar med bra träning men med brist på hårda intervaller då jag velat vara lite försiktig tills jag fått alla svar från läkarna så är det alltså grönt ljus för att fläska på lite ordentligt igen. Jag har visserligen kört några få race i sommar och där har jag ju tagit i ordentligt utifrån hur känslan i kroppen varit men däremellan har det mest varit timmar som räknats och inte intensiteten.  Detta har väl också om sanningen ska fram varit ett perfekt upplägg inför thailandsässongen då jag efter vårens långa sjukdomsperiod fått gott om tid på mig att dels återhämta mig och sedan bygga upp en bra grund igen utan att köra slut på mig...

Redan igårkväll kördes ett första lite försiktiga intervallpass på monarken, det blev ett par sexminuters block med 40/20 intervaller och visst kändes det "ringrostigt" men samtidigt oerhört skönt att våga ta i igen. I förmiddags var jag nere på knallestensvarvet och körde tre stycken 10 minuters tröskelintervaller med bra känsla, återigen väldigt skönt att kunna/våga köra hårt utan att oroa sig för hälsan. 

Positiva nyheter som ger positiva känslor och nu kan jag också äntligen börja strukturera upp träningen på riktigt de sista två månaderna innan jag flyger söder/öster ut mot ännu en förhoppningsvis framgångsrik "vinter" säsong...

Ett gäng gubbacyklister som alla har en ledig onsdag, dessutom sammanfaller denna lediga onsdag med en av sommarens varmaste dagar. Vad göra då måntro ???

Det blev ett långpass delux med avgång från stan redan klockan åtta imorse,  6,30 timmar och 200km senare är vi tillbaka i stan så där lagom mosiga och trötta både i ben och mungipor. Många tramptag och många skratt gjorde denna cykeldag till något att leva på länge framöver, episkt uttryckte sig någon och jag kan bara hålla med...

Det är lite torka på bloggen för tillfället och nu efter semestern så känns det som att det inte är så mycket inspirerande som händer, det blev inget långlopps SM och ingen finnmarkstur för min del och ingen cykelvasa heller för den delen. Visst blir jag sugen när jag läser alla tävlingsrapporter och så men jag följer min plan, den att tävla mer sparsamt här hemma i Sverige och försöka återhämta mig från allt för många och långa sjukdomsperioder samt bygga upp mig inför thai säsongen som kommer om inte allt för länge.

Idag gjorde jag ett kompletterande EKG, puls och blodtrycks prov till det som gjordes innan semestern. Det var ju något som inte stämde och dom ville ha ännu ett prov att jämföra med, direktanslysen som görs i maskinen visade inte något konstigt men läkarna kommer göra en noggrannare manuell koll av resultatet vilket jag får svar på senare, trycket låg i den över delen av normalt vilket ju är bättre än när det var som värst då det var alldeles för högt så "so far so god".

Månaderna innan jag åkte till Thailand förra säsongen var jag inte i bästa fysiska/psykiska skick men väl på plats fick jag tre riktigt bra månaders träning/tävling innan jag kom hem igen i mars och åkte på världens bakslag. Efter mer eller mindre två månaders sjukdom nu i våras med endast sporadiskt träning/lättare aktiviteter emellanåt så har jag sedan i maj hållt mig frisk och försiktigt ökat på mängd och intensitet i träningen, jag skyndar långsamt och tanken är att jag ska kunna komma tillbaka till Thailand i oktober och hoppa in i den träningsvolym och intensitet som jag brukar hålla där utan att det blir en allt för stor ökning. Jag ska stanna där fem månader i vinter och jag vill verkligen vara förberedd på vad som väntar.

Det blev ingen cykeltur hem från Varberg igår, jag var alldeles för orkeslös efter matförgiftningen kvällen före. Idag gjorde jag dock ett försök att komma gång igen och visst tog jag mig runt en tvåtimmars landsvägsrunda men det var på håret, med ett snitt på 25 km/h och en kropp som kändes som en urvriden trasa så finns det väl mer att önska kan man säga. 

Jag får iallafall i mig mat om än i små mängder så sakta men säkert ska väl energin komma tillbaka. För att skynda på förbränningen/utdrivningen av vad det nu är jag fått i mig så unnade jag mig i eftermiddags en massage och det var nog välbehövligt vill jag lova. Inte bara för utdrivning av div gifter i kroppen, jag har nog aldrig varit så stel och öm i musklerna förut fast delvis kanske det också hänger ihop med matförgiftningen på något sätt. Jag fick ju knappt i mig någon vätska under ett dygn plus att jag först spydde ut allt jag hade i mig.

Nu har vi då vart här ute på västkusten några dagar för lite sol och bad, vi stått parkerade på "surfcampen" vilket är en ställplats för husbilar ända nere vid havet i apelviken.

Jag har hunnit med ett par fina träningspass också, i förrgår snurrade jag runt några varv på varbergs mtb:s tävlingsvarv bara några kilometer härifrån. Sedan hörde gode vännen Pauli från 8848 av sig och undrade om vi skulle ta en långsväng ihop på onsdagen, han skulle vara här nere under gårdagen så det passade ju bra att styra upp en gemensam runda. Lite senare kom ett sms om att vi skulle mötas upp hemma hos den inte helt obekanta inom cykelkretsar Lars Svalin, kul med någon som känner till omgivningarna riktigt bra för då slipper man ju orientera sig hela tiden, det är bara att hänga på liksom och njuta av det som bjuds. 

När vi väl möttes upp igår morse så var även den gamle storcyklisten Roger Person på plats och vi fyra fick sedan en riktigt nice tretimmars runda inåt land delvis på några av de fina stigarna som bockstensturen bjuder på, att regnet periodvis vräkte ner gjorde absolut ingenting. Det var riktigt uppfriskande faktiskt och det var ju ändå riktigt varmt trots att vi blev rejält blöta...

Senare på kvällen blev det middag på "Olles" och tyvärr fick jag nog i mig något olämpligt för inatt har jag haft feberfrossa och spytt som en kalv, jag kom ur sängen först vid 10 tiden i förmiddags och då var jag inte kaxig kan jag lova. Nu några timmar senare har jag ändå fått i mig en Shake och några flaskor vatten så det känns betydligt bättre, jag hade ju först tänkt att cykla de 10 milen hem i eftermiddag men det är väl frågan om jag har den energin som krävs för det. Vi får väl se om några timmar hur jag känner det...

Ja passagen genom Norge gick fort och redan i måndags kväll var vi hemma i Borås igen, hus och trädgård behövde tas hand om och så längtade vi lite efter barn & barnbarn och speciellt då dottern Lowe som ju bor i Stockholm men var hemma i Borås några dagar. Nu fick vi träffas hela familjen samtidigt vilket var trevligt.

Veckan har också genererat hyfsat med bra träningstimmar, i tisdags ett kortare racerpass på 1,40 timmar inklusive två stycken 12 minuters tröskelintervaller. I onsdags körde jag och Pauli ett fint distanspass på 5,30 timmar. Onsdagen bjöd sedan på en lugn 2 timmars mtb runda, fredagens vilodag följdes igår upp av ett racerpass (samma runda som i tisdags) på 1,40 timmar fast denna gång gick jag all in på ett Stravasegment och tog där ett K.O.M innan jag sedan körde en av mina två 12 minuters tröskelintervaller, sedan var jag trött för den dagen. Idag har jag försökt hitta så mycket grusväg som möjligt på min mtb tur från Borås till Varberg, 4 timmar och strax över 10 mil blev det för min del. Madde körde ner med husbilen och nu stannar vi här på "surfcampen" i apelviken några dagar, det blir väl några varv på Varberg mtb:s tävlingsvarv innan jag cyklar hem igen framåt onsdag eller torsdag...

Den berömda vandringsleden Besseggen i Norge och närmare bestämt Jotunheimen nationalpark har länge stått på vår "bucket list".  Några gånger har vi varit nära men dåligt väder har gjort att vi fått sjuta fram äventyret på obestämd tid, denna vandring är definitivt en som man vill göra i bra och klart väder.

Rankad bland de "top 20 best hikes in the world" av National geographic säger väl inte så lite om vad som väntar och med det fantastiska sommarväder som råder också i den norska fjällvärlden för tillfället så blev det nu äntligen läge att genomföra denna dagstur.

Man börjar med att ta båten strax nedanför fjällstationen Gjendesheim, därefter väntar en båtresa på ca 30 minuter halvvägs ut på den stora sjön Gjende för att sedan gå i land vid nästa fjällstation Memurubu och nu börjar det stora äventyret. Leden är 16 kilometer lång och man klättrar 998 höjdmeter i stenig, brant och tuff terräng, den klassas som krävande och man får räkna med en lång dag på fjället. Kläder för alla väder samt mat och mycket vatten är ett måste om man ska genomföra vandringen med gott humör.

Så fort man gått av båten börjar den första och längsta stigningen, för mig och Madde tog det två timmar att ta oss de första fem kilometrarna men sedan är man uppe på höjderna och det blir något lättare. Man går alltså tillbaka till Gjendesheim och detta gör man på en led som följer en bergskam mellan de två sjöarna Gjende och Bessvannet, som högst är man uppe på 1,743 möh. 

Mestadels är leden bred och helt ok att vandra men där det ungefär halvvägs blir som brantast blir det också smalast och det är detta parti som är själva "Besseggen". Det är såpass brant att man måste klättra med både händer och fötter, det är också såpass smalt att man inte kan gå två i bredd eller möta någon som vandrar i motsatt riktning. Dessutom är det "fritt fall" åt båda hållen, det är bara att välja vilken sjö man vill plumsa ner i. Man bör definitivt inte lida av höjdskräck och ha lätt för svindel, såsom jag...

I det stora hela är vandringen otroligt spektakulär och vacker och det enda man bör tänka på är väl det här med höjdskräck, själv reagerade jag med att med samma låga tyngdpunkt som sme’agol (gollum) från sagan om ringen kramla mig fast med alla fyra lemmar vid stenblocken och snabbt som satan förflytta mig uppåt och framåt utan att för en sekund ta blicken från stenväggen tio centimeter från näsan. Skygglappar på fast utan skygglappar så att säga, det var riktigt otäckt vill jag lova och när jag väl kravlat mig upp till säker mark behövde jag en bra stund på mig för att sluta skaka.

Det tog oss totalt inkusive några rejäla pauser sju och en halv timme att gå hela leden så det blir ju ett riktigt gott dagsverke och jag är nu i efterhand väldigt glad att jag genomfört det hela, för visst var det oerhört vackert. Men aldrig mer säger jag bara...

Flykten från Frösön tog oss förbi Åre där vi tillbringade en natt innan vi drog vidare västerut, men först hann vi med en vandring uppe i ullådalen samt att käka en knappt ljummen och "ocker" dyr pizza nere i byn. Cirkus Åre visade sig inte vara min "cup of Tea" så tack och adjö, det blir nog inget återseende här inte...

Vidare in i Norge och via Trondheim svängde vi av söderut med sikte mot Jotunheimen nationalpark där vi planerat att vandra en av Norges mest populära dagsturer över bergskammen Besseggen. Det blev ett nattstopp vid en sjö längs vägen för att njuta av kvälls solen någon timme, detta med bara ca 60 km kvar men tanken var också att jag skulle få en fin cykelrunda den sista biten upp mot nationalparken nästa morgon.

Berättelsen om själva vandringen kräver ett helt eget inlägg så "stay tuned" så hörs vi snart igen...

Igår var planen (i min egen hjärna) att jag skulle varit med och fightas om medaljerna i sprint disciplinen här på mountainbike SM uppe i Östersund, nu blev det inte så och den 6:e placering jag hamnade på är jag definitivt inte nöjd med. Har man kul på cykeln och blir 6:a på ett SM så är det ju ett ganska ok resultat trots allt men problemet var att jag inte hade kul alls, snarare tvärt om men vi tar det från början...

På morgonen skulle vi köra tidskval för att gå vidare till eftermiddagens heat, efter tre tramptag drar jag av kedjan och får tvärstopp. Reglerna säger då att man får en omstart om man kan fixa iordning cykeln, jag stressar som en idiot och försöker få tag på en ny kedja utan att lyckas, Thomas Lind från Härnösand som redan kört erbjuder mig att låna hans cykel. Nu ett snabbt byte av nummerlappen på styret och javisst ja, chipet måste ju bytas också. Vi börjar bli färdiga när jag ser att vi inte använder samma pedalsystem, jaha byta pedaler också, fan... hit med ett verktyg någon snabbt som tusan skriker jag. Inget verktyg i sikte och paniken/stressen stiger i kroppen, Thomas har 46 i skostorlek och själv har jag 43 så det alternativet har vi redan utrett, Lars Casserstedt från ck Nathen Säter står bredvid och hörsammar problemet, jag har 43:or, ta mina skor säger han. Nu snabbt byte av skor, Thomas har en dropperpost på sin hoj så en snabb justering så att jag sitter hyfsat rätt och sedan iväg till starten igen och nu är jag rejält uppvärmd vill jag lova, iallafall pulsmässigt för stressnivån är extremt hög...

Andra chansen nu då, starten går och jag flyger iväg som en blixt. Kör helt omdömeslöst och kommer med alldeles för hög fart och dålig kontroll ut över det första lilla "ofarliga" hoppet, flyger alldeles för långt och landar på framhjulet. Är på väg att slå över men efter några meters framhjulsrull så tippar jag ner med bakhjulet och får kontroll på cykeln igen, eller kontroll är väl fel ord för resten av varvet kör jag som ett kratta helt utan flyt i åkningen. Kommer iallafall imål med 4:e bästa tid och tar mig vidare till finalheaten...

Nu är jag ju inte den som gillar att hoppa med cykeln överhuvudtaget och tyvärr så ställde det här åket till det i min hjärna såpass att jag i semifinalen inte vågade köra med någon fart alls ut för hoppet, och då det var placerat bara hundra meter efter start så var det i och med detta kört för min del. Med en tävlingstid på strax över minuten så går det inte att tveka ens någon liten sekund, det är "all in" som gäller och något "all in" blev det inte för min del...

Jag är oerhört besviken på mig själv och hela situationen just nu, jag har ju även kört runt några dagar och övat på xc varvet som jag skulle kört imorgon och jag skriver ’skulle’ kört för det blir ingen start. Ett stort antal byggda hinder som jag personligen inte tycker hör hemma på en xc bana och som jag känner en såpass stor olust inför att köra gör att jag helt enkelt skiter i det hela. Jag vet att en del tycker det är kul med dessa hinder och att vi som är osäkra borde träna mer på hopp/dropp och allt vad det nu är, men jag är gammal, feg och rädd. Likaså är jag förståndig nog att köra B linjerna istället för att chansa på något jag inte behärskar men detta har också totalt tagit bort glädjen i att tävla xc, jag tävlar inte på samma villkor längre känns det som och det är väl detta som svider som mest, att utvecklingen har sprungit ifrån en och att den sport man egentligen älskar har utvecklats så till den grad att man inte vågar vara med längre, det är en sak att bli ifråncyklad för att man cyklar saktare än någon annan och det kan jag ta. Men att bli ifråncyklad för att jag måste ta omvägar förbi ett stort antal byggda hinder i ren självbevarelsedrift, det har jag svårt att finna någon glädje i...

Nu har jag flytt Frösön som en strykrädd hund med svansen mellan benen, tagit mig högre upp i fjällvärlden för lite sinnesro, fiske och fincykling. För visst ska jag fortsätta att cykla, det är väl bara frågan på vilket sätt...