RIP...

Igår hade vi en väldigt tung och ledsam dag,  efter nästan 12 år tillsammans somnade vår familjemedlem Nero in...

RIP...
(null)



Sista helgen...

Ja nu är vi framme vid sista helgen här hemma i Sverige för en lång tid framöver och nästa gång jag "firar helg" här hemma blir i mitten av mars, om bara fem dagar bär det äntligen iväg till mitt andra hem långt härifrån där solen skiner varje dag 
😁☀️☀️☀️

Det har varit en bra vecka och jag har lite försiktigt provat på att öka intensiteten lite på ett av passen, det var väl i mitten av veckan jag körde 6x4 minuter på monarken och tanken var att försiktigt nosa lite uppe på pulszon fyra. Både pumpen och benen svarade förvånansvärt bra och jag fick faktisk hålla igen för att inte gå upp i zon fem, visserligen körde jag med betydligt lägre watt än motsvarande period förra hösten men ändå, känslan var på topp och likaså blir ju humöret när det går framåt.

Ytterligare några monarkpass samt lite löpning och ett distanspass på mountainbiken gör att jag nu har tre bra veckor på raken med långsamt stegrande träning och utan bakslag.

Jag gör alltså bra framsteg både kroppsligt och mentalt och jag är mer taggad än någonsin, bägge cyklarna är nedpackade idag och övriga saker ligger i prydliga högar redo för resväskan, det drar ihop sig...

(null)
Ett av löppassen...

(null)
Från veckans distanspass...

(null)
Bägge cyklarna är nu nedpackade...


Framsteg...

Nu har jag två veckor med regelbundna aktiviteter och inga bakslag bakom mig, det är såklart inga hårda pass ännu men det känns ändå att kroppen svarar positivt och att det går åt rätt håll för första gången på väldigt länge.
I måndags cyklade jag ett distanspass ute i skogen och i tisdags sprang jag en sväng ute i samma skog följt av core/styrka. Jag var också iväg på kvällen och fick mig en grym massage för att rensa lite skit ur kroppen.  I onsdags kördes en timme på monarken och igår hade jag lite aktiv vila i form av yoga samt lite lätt core/styrka, i morse blev det 40 minuter på monarken följt av 20 minuter på löpbandet.
Hjärtklappningen som kommit och gått sedan i sommras har jag inte känt av och yrselanfallen jag haft så fort jag rest mig upp kommer allt mer sällan vilket är ett bra tecken Jag har också ett sista läkarbesök inbokat innan jag åker till Thailand och där hoppas jag få bekräftat att blodtrycket är nere på normala nivåer igen, så i det stora hela känns det riktigt bra faktiskt.
För att jag ska kunna välja fritt vilken typ av träning jag kan köra i vinter så är bägge cyklarna medbokade på planet, både racer och mtb alltså. Motivationen och längtan finns här verkligen och hoppet har tänts om en bra vintersäsong trots allt och då menar jag inte resultatmässigt utan rent cykelmässigt, bara att få känna mig frisk och att överhuvudtaget klara av att cykla om dagarna räcker för mig.
Nu närmast väntar dock en weekend helt utan andra aktiviteter än att få träffa och umgås med min dotter som bor uppe i huvudstaden, Stockholm here we come...

(null)
Här några bilder från veckans aktiviteter, ovan en fin distansrunda i måndags...
(null)
7,5 km trailrunning...
(null)
Monarken... 
(null)
Yoga, core&styrka...




Mixad vecka...

Under veckan som gått har jag hållit mig igång med lite mixade aktiviteter, jag har cyklat ute, gått långpromenad, cyklat några gånger på monarken och likaså sprungit några gånger på löparbandet. Med lite core och styrka på det så kan jag väl sammanfatta det hela som en riktigt aktiv och bra vecka trots avsaknaden av hög puls, för den håller jag fortfarande avsiktligt nere på en låg nivå med tanke på omständigheterna.
Nu ser det väl ut som att jag har hållt igång varje dag under veckan men så är inte fallet, "träningarna" på löpbandet och monarken har jag  genomfört som combipass där jag först cyklat 40 minuter och sedan joggat 20 minuter. Core och styrka har jag också gjort i samband med andra aktiviteter så några dagar med total vila har självklart funnits med under veckan. 
På dagens monark/löppass kände jag mig riktigt fräsch för första gången på länge och pulsen fick faktiskt lov att "nosa" lite lätt upp i zon tre, jag är alltså väldigt försiktig trots ok dagskänsla och det tänker jag vara ett bra tag till. Jag hoppas verkligen att vändningen är här nu samtidigt som jag måste vara realistisk och inte tro att det kommer bli en spikrak väg tillbaka, det kommer ta sin lilla tid...
(null)
Det är ju utlovat finväder i början på veckan som kommer så ett par utepass på mtb:n skulle sitta fint för själen...

Rörelseenergi...

Igår var det dax att röra på sig igen, väldigt lätt och bara en halvtimme. Det blev först 20 minuter på monarken och sedan 10 minuter på löpbandet, pulsen släppte jag inte upp mer än en liten bit in i zon två. Nu jäklar gäller det av vara kall och ta det försiktigt.
Det gav mig en skön energi mentalt och nu hoppas jag immunförsvaret slutar att bråka med mig och låter mig komma igång igen med lite mer regelbunden motion. För det är vad det handlar om just nu, rörelse och väldigt lätt motion...

(null)


Trampar vatten...

  • Det är nu tjugo dagar sedan senaste inlägget och jag trampar väl fortfarande vatten för att hålla näsan över ytan känns det som, några försiktiga fysiska aktiviteter har jag visserligen orkat genomföra men jag har också "genomfört" en öroninflammation för ca tio dagar sedan samt att jag just nu har en pågående förkylning för jag vet inte vilken gång i ordningen detta år.
  • Mycket elände kan tyckas men jag är ändå hoppfull, livet går vidare och rätt vad det är så vänder det på riktigt. Helt seriöst alltså, för så här kan det ju inte hålla på i all evighet, det är emot alla naturlagar....
(null)


Så här ligger det till...

Det är med glädje jag ser att jag har en hel del läsare som fortfarande tittar in här varje dag trots frånvaron av nya inlägg och jag känner väl att nu är det dax att krypa fram ur min grop och erkänna både för er men kanske framförallt för mig själ hur det ligger till...


Det pratas allt mer om detta ämne i medier nuförtiden och de flesta av oss har väl inte undgått att höra om Jenny Rissveds situation. Som mountainbike cyklist är hon unik och outstanding men att gå ut i media på det viset hon gjort och prata om sin sjukdom visar också på helt andra styrkor, respekt !!!

Jag är alltså jag med en av de många som lider av så kallad psykisk ohälsa, med en livslång neuro psykiatrisk sjukdomsbild i botten (som jag tyvärr först nu fått reda på) så har jag hamnat i en nedåtgående spiral av div följdsjukdomar och problem. Då jag inte förstått orsakerna till varför jag mått som jag gjort och varför kroppen reagerat som den gjort i olika situationer så har jag ofta haft perioder av svårare depressioner/ångest, detta har följt mig hela livet men värst har det varit de senaste fem åren.

Att träna mycket är vetenskapligt bevisat riktigt ”bra medicin” mot depressioner och jag har alltså omedvetet självmedicinerat under nästan hela mitt liv. Då jag mått som värst psykiskt de senaste åren med bl.a. ett par perioder med kraftiga utmattningssyndrom som följd så har detta självklart påverkat mig negativt vad gäller att prestera på cykeln, jag har tyvärr inte förstått sammanhanget utan pressat mig ännu hårdare för att försöka hålla en hög kapacitet. Det hela blev till en ond cirkel som medförde en total fysisk väggning/utbrändhet/överträning i somras och detta ovanpå en redan psykisk bottennivå...

Jag har dessutom vid tre läkarbesök den senaste tiden haft ett kraftigt förhöjt blodtryck (övertrycket), men då jag definitivt inte ligger i riskzonen för högt blodtryck av ”normala” orsaker så hoppas jag detta ”bara” är ett resultat av den stress som hela situationen innebär just nu.

Efter långlopps SM i somras, som jag bröt då kroppen till slut vägrade arbeta mer så vilade jag helt några veckor. Därefter har jag sakta och försiktigt försökt komma igång igen med lättare träning såsom korta löppass eller rundor på mountainbiken. Inga långa eller hårda pass förrän först förra veckan då jag provade på ett lite tuffare 4x4 pass på monarken i källaren och återigen får jag en käftsmäll, morgonen efter vaknar jag och är stensjuk/förskyld. Om det är ren otur eller om det är kroppen som säger ifrån återigen vet jag inte men oavsett, ett litet steg framåt och två jättekliv bakåt känns väl som ett bra uttryck att använda för tillfället.

Ja här står jag alltså idag, en liten bit på vägen men fortfarande oviss om hur långt jag har att gå innan jag är tillbaka på en vettig nivå igen både psykiskt och fysiskt. Men trots allt, jag skriver inte ”om”, utan vad det handlar om är när, var och hur jag kommer tillbaka. För tillbaka ska jag...  

”I may be knocked down, but never ever will I stay down”...


jag får väl fortsätta att leva ”slow life” ett tag till, men förutsättningarna för att komma igen finns och är bättre än någonsin. Nu har jag ju fått en del svar och framförallt en ny självförståelse över min situation så nu gäller det ”bara” att hitta en ny väg som går att följa utan att hamna fel igen...


En liten uppdatering...

Som ni kanske förstått så är jag totalt under isen både kroppsligt och mentalt för tillfället och mest skrämmande är det kroppsliga måste jag säga. Jag är helt orkeslös och matt i hela kroppen och har så varit en längre period, jag har värk överallt och får yrsel så fort jag reser mig upp. I söndags natt fick jag fruktansvärda magsmärtor och kräktes slem och jag åkte upp till akuten där dom tog in mig direkt och tog en massa prover.


De snabba provsvaren visade inget alarmerande, något förhöjda värden vita blodkroppar men inte tillräckligt för att undersöka vidare tyckte läkaren. Några andra provsvar väntar jag fortfarande på...

Igårkväll kände jag mig lite piggare igen och hängde på ett "gubbgäng" mtb motionärer på en liten lugn runda, det var skönt att komma ut och få frisk luft men jag ska erkänna att jag blev trött trots den låga farten. I dag provade jag att cykla sakta och försiktigt för mig själv men fick vända hem efter en kvart, jag var som en urvriden trasa i kroppen trots att jag cyklade så sakta att pulsen inte ens gick upp i zon ett...

Det är ju inte bra det här och jag börjar inse att jag nog måste ta det väldigt lugnt en längre period om jag ska vända på den här steken, det svåra är ju att i normala fall så ger mig cyklingen en ofattbar mental kick som jag mår bra av. Att både ha fysiska besvär och samtidigt inte kunna göra det man mår psykiskt bra av är frustrerande, väldigt frustrerande...

Ja vi får väl se var det här slutar men jag har iallafall en liten plan, jag vet ju vilken fysisk status jag brukar ha när jag åker till Thailand och dit är det nu 98 dagar. Jag får helt enkelt backa tillbaka ordentligt och försöka vila en längre period nu närmast, om sedan kroppen piggnar till så gäller det väl att skynda väldigt långsamt och genomtänkt så kanske det ändå går att komma igång hyfsat fram i december igen. Åtminstånde hoppas jag på det...

Gårdagens gubbagäng...


Problem...

Jag har problem, stora problem med både knopp och kropp för tillfället så nu är det hög tid att ta en timeout från det här med cykeltävlingar för resten av säsongen. Jag har ju en annan säsong på sydligare breddgrader som jag prioriterar högre nuförtiden och nu ska jag försöka få ordning på mig själv såpass att jag kan göra en comeback på tävlingsbanan till vintersäsongen i Thailand utan att skämma ut mig.

 
Som ni förstår så gick det inte så värst bra idag, DNF...      
 

De e lite rörigt i huvet nu...


Långlopps SM...

Imorgon är det alltså dax för Långlopps SM i Motala och självklart är jag på plats, däremot skippar jag Finnmarksturen på söndag då det blir lite för mycket med två långlopp samma helg. Dessutom fyller Casper (barnbarnet) ett år och det kalaset vill man ju inte missa...


Men åter till morgondagens SM och 1572 MTB challenge, detta är en tävlingsbana jag aldrig kört förut men vad jag förstått så är den riktigt snabb. Jag träffade regerande svenska mästaren Emil Lindgren och fick mig en pratstund vid nummerlappsutdelningen, han gav mig några bra tips om vad som väntar och om jag är i bra form så är det nog en bana som passar mig riktigt bra. Nu är det väl bara så att jag inte har en aning om hur formen är för tillfället, jag har tränat riktigt mycket sedan sista veckan i juni och under juli månad, dessutom vistats mycket på hög höjd och nu sista veckan försökt vila ikapp lite men terrängen i Alperna och Dolomiterna har ju sett lite annorlunda ut än vad den gör här. Det har varit antingen ett jäkla gnetande uppför eller inget tramp alls i snabba utfördlöpor, vad denna typ av cykling har gjort för nytta när det gäller att cykla ett blixtsnabbt svenskt långlopp det återstår att se men oavsett så ska det bli kul att tävla med lite högre fart igen då snittfarten på mitt senaste race nere i Dolomiterna hamnade på ynkliga strax över 11 km/t.

3:a, 5:a och 5:a är mina tre senaste resultat från Långlopps SM så en topp 5 placering imorgon är väl inte helt orimlig om jag har en bra dag, jag har iallafall ett bra serviceteam med mig då Charlie och Casper är med som langare. Eller rättare sagt Charlie är min vätskelangare och Casper min supporter... 


Imorrn är det dax...


På väg hem...

Vi har påbörjat vår resa hemåt men tar det lugnt och tillbringar helgen på en ställplats strax utanför Nürnberg, vi är alltså nere på låglandet igen och det är faktiskt riktigt skönt för omväxlings skull. Jag har normalt sett inte ont av hög höjd men den sista veckan sedan tävlingen har varit riktigt seg, jag hade en fruktansvärt jobbig dag på själva racet då jag inte besitter de klätteregenskaperna som behövs för ett så extremt race men jag tror också att höjden spelade mig ett spratt denna gång...


Under hela veckan sedan tävlingen har vi fricampat på över 2000m och även om jag vilat tre dagar från cyklandet så har vi vandrat långa dagsturer ännu högre upp i bergen och varje dag har varit extremt kämpig, igår cyklade jag mitt första pass sedan i söndags och även detta lugna distanspass var oerhört jobbigt så idag var det skönt att bara sitta still i bilen halva dagen på vår färd norrut...

Det känns redan lättare med andningen och syresättningen och planen är nu att köra några korta intervallpass under helgen för att försöka få igång pulsen utan att slita ner kroppen för mycket. Sedan blir det ju ytterligare några resdagar innan vi är hemma i Sverige igen framåt onsdagskvällen, på torsdag väntar ännu ett kort intervallpass och på fredag kör jag upp till Motala och långlopps SM.

På lördag får jag svaret på om jag har haft någon nytta av att vistas på hög höjd långa perioder den senaste månaden men oavsett så kan det inte gå tyngre än senaste racet...

Nedan några bilder från våra "ställplatser" på hög höjd...

.

.

.

.

.

.

.


Morgonen två dagar senare...

Ja två dagar efter racet är jag äntligen pigg nog att ge en kort racerapport och det blir verkligen den korta versionen. Det var i särklass det hårdaste race jag någonsin gjort och med sega ben redan från start blev det ingen rolig historia...


Om det var den höga höjden som spökade eller om jag bara var allmänt kass vetetusan men tungt gick det och om vi hoppar fram fem och en halv timme i loppet så sammanfattar väl den sista milen loppet i sin helhet ganska bra...

70 km körda och jag passerar alltså 10 km kvar skylten efter fem och enhalv timmes lidande, nu är det inte långt kvar tänker jag lite lätt positivt även om jag vet att sista milen är en helvetisk stigning nerifrån avgrunden och upp till mål på 2250 m. Det dröjer dock inte länge innan jag inser att det kommer bli de värsta 10 kilometrarna i mitt liv...

När jag efter någon kilometers gnetande tittar ner på cykeldatorn och ser att jag knappt rör mig framåt, "farten" pendlar mellan tre och fyra kilometer i timmen och efter lite snabbt huvudträknande så förstår jag att det här kommer ta tid och att jag inte var så nära målgång som jag först trodde. Halvvägs upp blir det så brant att jag måste hoppa av hojen och börja gå puttandes cykeln framför mig, nu rör jag mig framåt/uppåt med ett par kilometer i timmens fart och jag vill bara lägga mig ner och skita i allt. Efter en evighet kommer jag imål på 7,05 i tid och sista milen har alltså tagit mig sanslösa en och enhalv timme. Jag blir 24:a av 50 startande i H-50 och 118:e man totalt, 80 kilometer och över 3400 sinnessjukt branta höjdmeter är avverkat och ALDRIG mer är den första tanke som far i mitt huvud och jag har inte ändrat mig ännu...

En extremt trött gubbe...


Dagen före...

Dagen före race och nervositeten smyger sig på, 49 gubbar anmälda i min klass och alla jag sett hittills ser ut som små bergsgetter i 50 kilos klassen. Själv känner jag mig stor och tung men jag har gjort vad jag kunnat för att förbereda mig på bästa sätt...

Jag har många timmar i benen och många höjdmeter är klättrade den senaste månaden, igår testade jag de två freeride utförskörningarna som är en del av bikeparken här och som ingår i racet. Efter några försiktiga åk så kör jag alla A-linjer vilket faktiskt förvånar mig själv, jag lär inte vara snabbast utför men jag tar mig ner på ett säkert sätt utan att fega ur eller behöva köra de lättare men betydligt längre B-linjerna...

Idag har servat hojen, bytt bromsklossar samt bakdäck. Sedan har jag bara rullat ur benen lätt en timme men lyckades ändå punktera två gånger så nu hoppas jag att oturen stannar med detta och att jag slipper några tekniska missöden imorgon, klockan åtta imorgonbitti går starten och det lär nog ta en bit över sex timmar innan jag är imål. Målsättningen är att köra mig dödstrött så får vi se vad det räcker till...

På väg upp i liften för lite träning i bikeparken...

Ok, nu kör vi...

Det var en lång väg ner...

Den första freeride delen som ingår i racet var ganska snabbåkt med en del lättare hopp...

Den andra sträckan bestod inte av en enda rak meter, det svängde hit o dit i kraftigt doserande kurvor under fyra kilometers utförsåkning. Jag kände mig riktigt yr och sjösjuk resten av kvällen...

Dagens andra punktering...

imorgon är det dax...


Hej igen...

Då var jag tillbaka efter en periods bloggtorka, är det semester så är det och det gäller även bloggandet. Jag har precis avverkat en vecka i regionen Piemonte i nord/östra Italien, närmare bestämt strax utanför den lilla byn La Morra som ligger några kilometer från Barolo. För er som inte känner till det så är det här världens bästa viner produceras.


Efter alpernas många höjdmeter har det alltså blivit en veckas träning i en mera normal terräng, även om det är lite småkuperat här också så går det ju inte att jämföra med de riktiga bergen. Förutom träning så har vi ätit gott och smakat mycket vin, på tal om vin så är det just på en vingård vi har bott fast i husbilen. Vi har ett ställe där vi varit några gånger förut och där dom har plats för några campande gäster i "trädgården". Ett litet familjeföretag som styrs med en järnhand av frun Velda, dom producerar vin i mindre skala (60-90,000 flaskor/år) som håller världsklass, husbilen är välfylld så nu har vi några års konsumtion med oss hem...

Fast ännu är vi inte på väg hem, nu är vi på väg till San Viglio de Marebbe i Dolomiterna där jag ska köra Kronplatz mtb marathon på söndag, 81 km och ca 3300hm varav en 8 km lång freeride utförskörning i bikeparken och som avslutning en målgång uppe på 2200hm. Det blir nåt att bita i och det gäller att spara på en del krafter till den sista stigningen upp mot mål för det är ingen snäll avslutning, jag ska också försöka hinna med att köra den långa freeride delen innan racet så att jag är lite förberedd på vad som väntar...

Efter tävlingen stannar vi ytterligare en vecka i Dolomiterna så det blir en fin höghöjdsperiod att ha i kroppen innan jag kommer hem och kör SM i långlopp den 5:e augusti...

Camping i "trädgården"...

Med pool på vingården så har det blivit både en hel del sol & bad under veckan...

Det är fint bland vinkullarna...

Cyklade fel en dag och hamnade på ett riktigt skumt ställe...


Vykort från paradiset...

Jag är just nu och snurrar med min mountainbike i de italienska alperna, närmare bestämt i park natzionale gran paradiso. En stor nationalpark som ligger mellan Aostadalen och Frankrike. 


En bild säger mer än tusen ord sägs det ju så jag ska inte bli långdragen här utan låter bilderna tala för sig själva, bilderna och namnet på parken...

.

.

.

.

.

.

.

.

.


Mot nya äventyr...

I morgon drar vi vidare bort mot de italienska alperna, vi kör först upp över col de l'iseran på 2770 meters höjd. Madde kör bilen och jag cyklar i vanlig ordning, vill ju inte missa chansen att samla på mig ännu ett legendariskt pass...


Under veckan som varit har jag kört col du mollard 1638m, col de la croix de fer 2067m, col du glandon 1924m, col du Madeleine 2000m och col du chaussy 1533m. På vägen upp för den sistnämnda fick jag även chansen att cykla lacets de Montvernier med sina fantastiska hårnålskurvor...

Ja det blir mycket backar som ni förstår, jag kör hyfsat lugnt och njuter av varje klättring. Ingen hårdkörning alltså men musklerna blir trötta ändå då man ju inte riktigt är van vid denna typ av cykling och det är just vanan att klättra långa backar och många höjdmeter jag vill få innan den 23 juli då jag kör nästa mtb marathon borta i Dolomiterna... 

Men som sagt, innan dess ska jag först passera de italienska alperna för att se om det finns några bra backar att bränna upp för där, första anhalt blir Aostadalen...


Lacets de Montvernier, den minsta klättringen under veckan men spektakulär så det räcker...

Jag tävlar ju nästan bara mtb långlopp men ibland är det kul att variera träningen med racer, speciellt i dessa miljöer...

Full fart...


Vi har de bra...

Vi har det bra, riktigt bra. Inga bakslag efter tävlingen i Alsace och dagarna här i franska alperna har varit osannolikt fina, vi har haft upp emot 30 grader varmt ända uppe på 2000 höjdmeter och helt vindstilla. Jag samlar på mig bergspass så det bara smäller om det och idag fick jag sällskap av Madde som knappt cyklat totalt en vecka i år. Vilken kämpekvinna hon är, hänger med mig upp till col de la Madeleine 2000 meter över havet, hatten av för den bedriften säger jag bara...


Nu fortsätter vi semestern med ännu fler bergspass, haregött sålänge...


Tack hjärtat för att jag fick dela denna fantastiska dag med dig ❤

Där långt borta har vi Mont Blanc...


Jahapp, de här gick ju fint...

Efter en natt med ösregnet smattrandes på husbilstaket och mardrömmar om att takpannorna där hemma på huset i Sverige helt plötsligt var som bortblåsta, vilket innebar att vattnet bara forsade ner i huset så var det då dax för mtb långlopp med start klockan 07,30 imorse. Inte bästa uppladdningen kan jag säga då det kändes som att jag inte sovit många minuter överhuvudtaget inatt...

Ett tag funderade jag på att skita i allt och dra härifrån med svansen mellan benen men som tur var kom jag snart på bättre tankar. Det var inget stort race trots närmare 800 deltagare, ett stort antal olika distanser innebar att i 90 km racet blev vi bara drygt 150 startande, inga klasser utan alla mot alla precis som det ska va när det inte kallas "tävling". Men licens va man tvungen att ha och nummerlapp på styret, en stor målportal hade dom också...

Det började bra med att jag hängde på en snabbing ut ur tävlingsområdet och upp genom byn, i första rondellen fanns varken flaggvakter eller pilar och när vi kollar bakåt för att få en eventuell fingervisning om vart vi ska ta vägen syns inte en enda cyklist till. Vi får helt enkelt ta några varv i rondellen och vänta in klungan för att hänga på dom som vet vart vi ska, det är nog så att i motionslopp är det inte så noga att ge gärnet direkt från start tydligen. Iallafall inte när det ska cyklas 6-8+ timmar...

När vi väl är på rätt spår gasar nästa snabbing på och jag känner också mig pigg så varför inte, vi kommer snabbt ut ur stan och in på det första stigpartiet. Vi svänger vänster i ett kors och snabbingen drar ifrån, jag kollar bakåt och ser att även denna gång har klungan låtit oss köra på. Jag lägger mig i mitt eget tempo och väntar på att bli ikappåkt men istället möter jag snabbingen som har vänt då han insett att han åkt åt fel håll i ett par minuter...

Fasiken inte nu igen tänker jag och vänder snabbt jag också, framme i korset där vi tog vänster har alla andra tagit höger och nu tar det en stund innan vi ser bakändan på klungan som redan har splittrats i flera mindre grupper, snabbingen är för snabb för mig och jag har heller ingen lust att gå på rött i ett så här tidigt skede av loppet så jag släpper honom i hans allt för intensiva åkning upp genom fältet...

Det tar en lång stund innan jag forcerat såpass att jag tror mig vara åtminstånde topp tio, det är omöjligt att veta exakt och inte en käft snackar engelska så det är bara att köra på i mitt tempo så får målgången visa hur långt fram jag nått. Med ca 40 km kvar svänger vi ut på en blöt grusväg och här syns tydligt av däckspåren att det bara är fyra cyklister som passerat före mig, nu får jag lite extra energi och när jag efter ytterligare ett par mil passerar nästa cyklist så förstår jag att nu jäklar snackar vi i bästa fall en pallplacering...

Jag kör sedan ifrån fyran i loppet ganska rejält sista milen men kommer inte heller ikapp någon mer så imål rullar jag till slut in som trea av alla startande, kroppen har presterat på topp trots en sjukdomsperiod och det var milsvid skillnad på känslan idag jämfört med lida loop för tre veckor sedan då jag körde kroppen i botten. Nu säger väl inte detta resultat så mycket om min dagsform egentligen utan bekräftar väl mer att i Frankrike är motionärer just motionärer till skillnad från i Sverige...

Kul var det iallafall att få en liten pallplats efter en massa punkteringar och sjukdom tidigare i sommar, förövrigt måste jag bara passa på att rekommendera området Wangenbourg-Engenthal i Alsace som bjuder på mtb spår i världsklass, extremt roliga singeltracks och vill man cykla detta motionslopp på mtb då går det årligen i början av juli. 300 spänn i anmälningsavgift och jag som blev trea höll på ute i spåret i 6 timmar och tjugo minuter, mycket valuta för pengarna och dessutom fick jag både finisher T-shirt och champagne när jag gick imål, bara de ni 👍👍👍


Motionär...

Imorgon är det dax för race igen, eller rättare sagt motionslopp vad det nu är för skillnad när det hela kommer till kritan, alla har nummerlapp på styret och nån ska bli först imål liksom. Det finns ju en del stora "motionslopp" därhemma i Sverige med ganska proffsiga startfält och hur det är här i Frankrike det får jag väl se imorgon...


Oavsett klass på deltagare så kommer jag att delta som "turist" imorgon, den här senaste förkylningen är segdragen och jag är tyvärr fortfarande lite lätt snuvig och rosslig. Dessutom och av förklarliga skäl så antar jag att det inte finns någon som helst fart i benen nu längre efter tre veckor utan ett enda hårt pass, jag har visserligen kunnat cykla den senaste veckan men jag har tagit det väldigt lugnt och försiktigt för att inte förvärra det hela...

90 kilometer varav 65 km riktigt fina singeltracks i böljande skogsterräng och 2400 höjdmeters klättring är vad som väntar och jag ser mer fram emot upplevelsen än racet faktiskt, det är riktigt nice natur häromkring i ett böljande urskogslandskap som jag inte trodde fanns i dom här trakterna av Europa...

Imorgon väntar snabba skogsvägar...

Underbara singeltracks...

Och en & annan borg...


Alsace...

Nu är vi nere i Alsace och snurrar, läget är helt ok även om det tar tid för kroppen att bli helt återställd efter min senaste sjukdomsperiod, jag har haft kass återhämtning efter cykelturerna och är fortfarande lite smått rosslig i luftvägarna men tack och lov inte värre än att jag har kunnat röra på mig lite försiktigt. Ingen hård träning alltså då jag hållt mig i de lägre pulszonerna men jag har fått bra med tid på cykeln och det är nog det viktigaste just nu...


Det första passet med hög intensitet blir först på söndag då det är race och då är det hela tre veckor sedan jag på lida loop senast pressade upp pulsen på rött, det lär nog kännas i både ben och lungor men så är det och det är väl bara att gilla läget liksom nu när omständigheterna är som dom är...

Naturen häromkring är riktigt nice med urskogsbeklädda kullar på strax över 1000hm som genomkorsas av oändligt med underbara singeltracks blandat med grusvägar av varierad kvalité och jag ser verkligen fram emot söndagens race på 90 km och totalt 2250 hm...

Vi har legat uppe vid tävlingsområdet i wangenbourg-engenthal några dagar och cyklat på delar av banan men nu har vi flyttat oss söderut ca 80 km för att kolla in lite vingårdar och cykla racer, vi bor på en ställplats i en liten pittoresk by inte så långt från "Ballon d' Alsace" en av de lägre med sina 1400+hm men ändå historiskt sett en betydelsefull klättring från touren, tanken är väl att jag ska försöka hitta dit imorgon vilket innebär några goa timmar i sadeln...




Wangenbourg-Engenthal med sina 280 km utmärkta mtb leder 👍👍🚴

Därborta bor vi nu bakom vinrankorna...


Tidigare inlägg
”RSS