Resan ner genom Tyskland gick som en dans, inte ett vägarbete så långt ögat såg och när vi startade vår färd på tisdagsmorgonen för de sista 40 milen så var planen att komma fram, äta lite lunch och börja klättringen mot toppen vid 14 tiden på eftermiddagen.

Men... det blev inte riktigt så, en brinnande bil framför oss, ett vägarbete och ett berg som rasat ner över vägen sinkade oss såpass att vi kunde börja cykla mot toppen från östsidan först på onsdagsmorgonen, och tur var väl det kanske för temperaturen på tisdagseftermiddagen låg konstant på mellan 35-39 grader.

Onsdag morgon var det lite svalare men ändå sol och fint väder då vi startade vår klättring från " baslägret" nere i roten av backen, det dröjde inte länge förrän jag fick huvudvärk av den höga höjden och jag fick slå av på takten lite.
När jag väl lugnat mig och hittat en bra rytm gick det bättre och det var bara att gneta på, totalt tog det två timmar innan jag var uppe men varenda minut njöt jag av vyerna runt omkring mig.

Jag säger bara det, sådana här klättringar ska man inte träna i, bara njuta av...

Nu idag har jag guidat Dick och Robin på en tretimmars distanstur upp o ner i kullarna här runt Barolo i Piemonte regionen där vi nu ska tillbringa helgen.

Underbar cykling på dagarna, mat & dryck i världsklass på kvällarna, allt i gott sällskap, kan inte bli bättre...