Idag blev det premiär för mitt första riktiga zwiftrace i A klassen dit jag blev "tvångsuppflyttad" förra veckan och självklart hade jag valt ett race som åtminstone på pappret passar mig som handen i handsken, ett kort sprintlopp där jag förhoppningsvis skulle kunna hänga med in i mål utan att bli avställd...

Sprint är ju min "paradgren" med bl.a. ett guld och ett silver från SM i mtb sedan tidigare, min starka sida på landsväg är även där korta prologer eller i spurten de gånger jag är med in i mål...

Så idag tänkte jag liksom att ett riktigt kort race det borde passa mig bra, visserligen "Full Gaz" från start men såpass kort att jag borde hänga med trots riktigt starkt motstånd av de totalt 40 startande i den tuffa A klassen...

Bra uppvärmning och sedan ovan nämnda "Full Gaz" från start resulterade i en fin 3:e plats och massor av nya rankingpoäng, nöjd med dagen kan jag glatt konstatera att jag ska nog kunna hitta lite roliga tävlingar även i A klassen där jag har chansen att vara med och tävla på riktigt och inte bara vara med som utfyllnad i startfältet...

Efter totalt 71 st zwiftrace med bla 13 segrar och en handfull andra pallplaceringar som bästa resultat sedan i somras så lyckades (råkade) jag överprestera stort på dagens EMU Japan Short Race där jag vann med alldeles för bra watt värden för att få vara kvar i B klassen och tävla...

Det blev tvångsuppflyttning "på stuts" och blir till att köra A klass framöver vilket inte är någonting jag ser fram emot med glädje, som 57 åring har man liksom inte framtiden för sig så att säga och det lär bli grymt jobbigt att ens ta sig igenom ett race på den nivån. Visserligen ger det ju bra träning men det ska ju bara roligt också...

Som tur är så finns det ju en del race där man istället tävlar i åldersklasser precis som i verkligheten, men problemet där är att dom ofta går på kvällstid och då är jag alltid så förbaskat trött. Jag har testat några gånger och förutom att jag har problem med att tävla på kvällarna så blev jag så in i bänken uppspeedad att jag inte kunde somna efteråt, men jag får väl ge det en chans till och se om jag får det att funka och om inte så får jag väl hålla upp med tävlandet den tid som krävs för att bli nedflyttas i B klassen igen...

Ja så är det, en del strävar efter att bli "proffs" medans jag är mer som tjuren Ferdinand i dessa juletider. Får jag bara harva runt i min B klass och njuta av cyklingen på mitt eget sätt/nivå så är jag nöjd...

Om det är något lag i världseliten som inspirerar mig mer än vanligt så är det väl EF Education Pro Cycling Team, dom har en härlig laganda och inställning till cykelsporten som man inte ser hos så många andra lag oavsett hur framgångsrika dom är.  Dom följer inte alltid gamla och inrutade traditioner och skäms inte heller för att visa upp sig i "udda kostymer" eller för att delta i alternativa arrangemang. Ett skönt gäng helt enkelt med den störtsköna Lachlan Morton som frontfigur...

 

Själv har jag inte så mycket att inspirera er med för tillfället så håll istället tillgodo med senaste episoden av EF Gone Racing, en sammanfattning av lagets deltagande i årets Giro...

 

 

Idag är det lite dagen efter liksom, men inte som man kanske kan tro efter mitt födelsedagskalas igår. Nej nej, det är mer "sviterna" från gårdagens första joggpass på evigheter som spökar...

Nu är jag igång med löpningen iallafall vilket känns skönt, det är kul att ha ett utomhusalternativ till all zwiftcykling där jag nu ska dämpa mig lite för att inte komma i allt för bra cykelform redan nu i november. Om det inte redan är försent villsäga, för jag känner mig grymt stark på cykeln för tillfället och segrarna på zwift duggar tätt nu...

Sedan skulle vi (jag å sonen) börjat gymma imorgon som ännu ett komplement till cyklingen, men där har vi backat och avvaktar lite med tanke på rådande situation...

Idag "betade" jag av ytterligare två banor på zwift och jakten på att klara av alla tillgängliga banor innan vintern är över fortskrider. En handfull av dom tuffaste sträckorna är alla 100km + och med massor av höjdmeter, jag funderar på att samla ihop dom under samma vecka och få till ett riktigt bra distansblock. Kanske under julledigheten och i samband med Rapha festive 500 som man numera även kan genomföra virtuellt, det vore nåt som en bra avslutning på året...

Jag får väl börja med att be om förlåtelse för mitt senaste inlägg som innehöll ovårdat språk och "negativa vibbar" i allt för stor utsträckning, iallafall om jag ska lyssna på min fru som kom hem från jobbet efter att ha läst inlägget och tyckte att nu får du allt skärpa upp dig gubbe lilla...

Dessutom har jag ingen anledning att känna mig rastlös och krypa runt på väggarna som jag gör, min kompis Bosse erbjöd på stående fot (efter att ha läst inlägget) en "tjänst" som gårdsdräng hemma hos honom och även min kära hustru uttryckte att hon kunde ha användning av en "dräng" här hemma om det nu är så att jag har för lite att göra...

Så här sitter jag nu med svansen mellan benen och inser att saker å ting kunde varit betydligt sämre än vad dom är,  ja från och med nu är det positivitet som gäller och att göra det bästa av situationen helt enkelt...

Höstens och vinterns utmaningar träningsmässigt för att hålla motivationen uppe är att fortsätta "beta av" de olika banorna på zwift, jag har kommit en bra bit på vägen men jag har allt att göra ett tag till innan alla är avprickade. Sedan håller jag ju på och klättrar de 50,000 höjdmeter som krävs för att få den så hett eftertraktade självlysande "thron biken", här har jag kommit ca halvvägs sedan jag började zwifta i april. Få se om jag kan prioritera lite höjdmeter och kanske fixa detta redan innan året är slut, fast det blir nog väl tufft inser jag när jag snabbt räknar hur få veckor det är kvar. Men men, innan vintern är över så ska det garanterat fixas...

Så med div "drängsysslor" och dessa träningsmål/utmaningar så ska jag nog få denna vinter att passera hyfsat snabbt även om jag ofrivilligt tvingas stanna hemma i Sverige för första gången på evigheter...

Återigen har det gått en vecka mellan mina blogginlägg, en vecka som känns mer som en månad...  Tiden går så in i h...e långsamt och jag vet inte vart jag ska ta vägen snart, rastlösheten gör mig tokig...

Jag säsongsarbetar ju i vanliga fall från april till oktober för att sedan försvinna iväg till sol och värme över vintern, detta har jag gjort nu under de senaste 12 åren och anledningen är att jag mår så sjukt dåligt mentalt hemma i Sverige under det mörka halvåret. Det är inte nån vanlig vinterdeppighet jag pratar om, nä här snackar vi dödsångest...  Denna vinter var ju planerad på samma sätt men nu vet man varken ut eller in om vad som väntar.

Det här jäkla skitåret vill man ju bara glömma helt och hållet men kanske vände det nu i och med usa valet, inte för att det har något att göra med allt annat som händer i världen men ändå. Idioten i vita huset är bortröstad, nu ser vi till att den här förbannade coviden försvinner och sedan öppnar vi upp världen och lever som vanligt igen, gemensamt och över gränserna utan restriktioner...

För första gången på 12 år verkar det som att jag får tillbringa en vinter hemma i Sverige igen och detta är absolut ingenting som jag ser fram emot, jag hoppas verkligen att situationen förändras men som det ser ut just nu så är det en riktigt crazy & sjuk värld vi lever i, på mer än ett sätt...

Sedan jag skrev här senast så har träningen flutit på helt ok, några korta lugna utepass varvat med hårda zwiftpass. Kroppen börjar svara bra igen när jag tar i och nästa vecka ska jag börja lägga in några lätta joggpass i programmet också, allt för att få komma ut och få lite frisk luft emellanåt. Att cykla ute under vintern kommer definitivt inte att bli min favoritsysselsättning men några löppass i veckan däremot, det funkar ju oavsett väder...

För är det en sak jag lärt mig under mina 12 vintersäsonger i Thailand så är det att ordspråket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" är rena rama skitsnacket. Dåligt väder finns det gott om, speciellt i Borås under tiden november till mars varje år...

Trots en liten känsla av vinterdepression och uppgivenhet så känner jag samtidigt en liten strimma av hopp och energi som jag inte har känt förr om åren innan jag började övervintra söderut och det tackar jag zwift för, för mig personligen så kommer den här virtuella tränings/tävlings plattformen ha en stor betydelse för hur jag tar mig igenom nästkommande 4-5 månader...