Ja det blev en start i Helterittet till slut ändå, efter två sega och tunga långlopp i benen de senaste veckorna så var jag tveksam tidigare i veckan men efter att jag cyklat lite fina bergspass med Dick och Robin inför racet så började benen kännas allt bättre.

Helterittet ingick i år i Norska cupen och lockade en bit över 700 deltagare till start i de olika klasserna. Jag bestämde mig från början att inte stressas med i ett allt för hårt tempo från start utan att istället ta den första klättringen i mitt eget tempo. I den andra långa klättringen som inte är lika brant vågade jag gå på hårdare och körde ifrån & ikapp allt fler cyklister. 

Väl uppe på hardangerviddas högplatå med 35 km kvar var jag helt ensam och möttes av en fruktansvärt stark motvind, det blir väl lagom kul det här tänkte jag samtidigt som jag ser en grupp på ca 10 cyklister ligga och jaga någon minut bakom. Det är bra med öppna vidder då man ser långt både bakom och framför.

En bit framför mig ser jag en ensam cyklist och jag jagar på i ett bra tempo och kommer snart ikapp honom. Det visar sig vara 3:an i juniorklassen, han ser att det är en jagande grupp bakom oss och tycker att vi ska vänta in dom men jag kör på i mitt tempo och efter en kort stund kör jag ifrån honom och blir ensam igen.

Jag känner mig stark och kör på men 35 km är långt när man är själv i motvinden och jag ser att gruppen bakom tar in på mig. Jag inser att jag inte kommer att orka hålla undan ända in i mål men jag vet också sedan tidigare att det snart kommer en sista sugande uppförsbacke och bestämmer mig för att ge allt för att inte bli ikappåkt före toppen.

Jag tänker att med lite tur så spricker gruppen av i uppförsbacken och jag kanske blir ikappåkt av bara några enstaka starka cyklister, då borde vi kunna hålla undan ända in i mål.

På krönet kommer en ensam cyklist ikapp mig och jag lägger mig på rullen direkt, han kör på i ett riktigt bra tempo och vi utökar snabbt avståndet bakåt. Med 15 km kvar är det i stort sett bara utför från högplatån in mot mål och jag inser att vi kommer att hålla undan från den jagande gruppen. Jag har ingen aning om hur jag ligger till i min klass men vi kör på för fullt ner mot Rjukan och målet så får jag se vad det räcker till.

Nere på sista km in mot Rjukan har jag kört ifrån min "kompis" och kommer ikapp 2:an i juniorklassen, lägger mig på rulle några hundra meter och när jag ser målportalen spurtar jag lätt förbi och går imål som 3:a i H-50.

Mycket nöjd efter ett taktiskt bra lopp och med en känsla i kroppen som är bättre än på många veckor...

Nöjd 3:a efter 100 km MTBmarathon och närmare 2300 höjdmeters klättringar...