Sitter i husbilen på en regnig skidstadion här i Lillehammer och bara väntar på att det ska bli måndag så jag får det här överstökat, tristess på hög nivå skulle man kunna säga. Inga sidoaktivteter, långt från byn och en inramning/stämning som är den sämsta jag någonsin varit med om.

Allt fokus verkar ligga på "stora" VM borta i hafjell och vi gamlingar har blivit utslängda på en åker ute i skogen 2 mil bort där vi kan sköta oss själva. Jag förstår inte varför inte hela arrangemanget är på samma ställe, borde ju varit betydligt enklare för arrangören och trevligare för oss veteraner.

Väldigt konstigt faktiskt...

Regnskurarna avlöser varandra och idag blir det ingen träning på varvet, måste spara på materialet lite. Igår sprack det dock upp några timmar på eftermiddagen och jag körde några varv i leran och det går allt bättre ju fler varv man kör. Från att ha fått "tjuvstopp" i steniga, rotiga och leriga partier mest hela tiden så flyter det på ganska ok nu även om det är riktigt dåliga förhållanden ute i spåret. 

Prognosen lovar regn hela dagen idag och även imorgon, dessutom är det fler och fler som kommer och tränar på varvet och imorgon börjar de första tävlingarna så på måndag eftermiddag när det är dax för mitt race så kommer det med all säkerhet att bli ett riktigt skitigt & tufft överlevnadsrace, dvs att överhuvudtaget ta sig imål blir prio nr 1.

Nu kanske detta inlägg verkar väldigt negativt men så är det inte helt och hållet, det ska faktiskt bli kul att "gegga" runt på måndag och det är bara att ställa om fokus från en typ av prestation till en annan, nämligen den att överleva. Det är nästan så att jag hoppas att det blir ännu djävligare än värsta scenario för då kanske ytterligare någon konkurrent blir knäckt redan innan start och tappar gnistan. Som han amerikanen som kom cyklades/slirandes förbi som Bambi på hal is i spåret igår skrikandes högt för sig själv "bloody fucking stupid course!!!, all this work for nothing". Han var redan knäckt.

Och det tänker inte jag bli...

Mysigt eller ??...