Det kändes redan på lördagen när jag testade banan att kroppen svarade bra, jag trivs med värmen och andningen när jag tar i riktigt hårt här nere känns som bomull i lungorna jämfört med hemma i Sverige där känslan är som att andas taggtråd.

Varvet jag provåkte på lördagen var väl ca 7 km långt men när vi står på startlinjen så säger en tysk cyklist som står jämte mig att varvet är 10 km, åkte jag fel någonstans igår tänkte jag och blev lite orolig. Ja ja det får bli vad det blir, det är bara att köra på och anpassa sig efter omständigheterna.

Starten gick och den "lille" konkurrenten jag skrev om i det senaste inlägget tog starten, jag försökte pressa förbi men han gick ut stenhårt och släppte inte förbi mig. Ok då tar jag rygg och låter dig bestämma lite tänkte jag och lät honom köra på halva varvet ungefär, han körde riktigt hårt på de snabbåkta partierna men imponerade inte speciellt mycket där det blev tekniskt. Där körde han riktigt fegt faktiskt...

Ett tag var vi fyra man i tätgruppen men upp för den långa branta stigningen strax efter halva varvet var det bara jag och "lillen" kvar, jag låg fortfarande bakom men jag visste att efter krönet kommer en lång, teknisk och brant utförskörning och med tanke på hur han kört fram tills nu så ville jag vara först in i den utförslöpan. Med 20 meter kvar till krönet går jag upp jämsides men han svarar stenhårt, jag får maxa ordentligt på lättaste växeln och lyckas precis passera innan vi svänger höger in på den smalare stigen och resan nerför berget startar.

Jag är helt slut men förstår att nu har jag chansen att skapa en lucka, tar några stora djupa andetag för att återhämta mig och försöker sedan rulla så mjukt och avslappnat utför som det går utan att förlora kontrollen på cykeln. Det är stenar och rötter, löst grus och stigen slingrar som en orm på sin väg nerför berget, jag får till ett snabbt och felfritt åk ner genom de smala skogs "serporna" och det blir allt tystare bakom mig...

När jag väl är nere på slätten igen ser jag ingen bakom, nu är det upp till mig att göra mitt eget race tänker jag och kör på. Efter några km varvar jag med en ledning på 1,07 ner till "lillen"...

Det är varmt som bara den men på två ställen längs varvet har arrangören ställt ut stora kylboxar med is i botten och fyllda med små pet vattenflaskor som dom öppnar och delar ut när man passerar, underbart att skölja över nacken och kyla ner sig med.

Andra varvet kör jag ensam men släpper aldrig av på trycket, går imål som klar segrare med en snittpuls som är klart över vad jag kan prestera hemma på tävling. Det är nog bara att konstatera att jag är en varmblodig människa som fungerar bäst i tropiskt klimat.

Det var ett riktigt kul race med många deltagare och trots av det är 5 års intervaller i åldersklasserna så var vi hela 19 st startande i min klass H-51-55

Jag fick också reda på ännu ett race i januari så nu har jag tre tävlingar till som jag vet om att jag ska köra och det dyker säkerligen upp ytterligare någon framigenom.

Idag har jag bara rullat ur benen en timme på morgonen plus lite yoga och core, imorgon väntar tre timmar distans och jag längtar redan dit, bra och positiv känsla i kropp och själ med andra ord...

I slutet på den långa startrakan som är huvudgatan i byn är vi redan fyra man med ett litet försprång...

Vid varvning leder jag med 1,07...

Ensam och först över mållinjen i stor ledning...

En iskall flaska vatten i nacken efter racet svalkade gott...

Jag och "lillen" efter målgång...

Belöningen efter en hård dag i värmen...