Guesthouset jag bodde på inatt låg bara 500 m från centrum i Ranong och hade en riktigt mysig innegård med swimmingpool och cafe/frukostmatsal, ett frächt rum i bottenplan med en liten uteplats inkl frukost för endast 150kr, mycket prisvärt även om frukosten kunde varit lite matigare. Men det är klart att utsvultna cyklister kanske inte är huvudmålgruppen här.

  Gick till sängs kl 20.00 igårkväll och var så trött att jag tänkte unna mig en sovmorgon imorse men så klart vaknade jag redan vid 4- tiden inatt och låg sedan och vände och vred på mig tills frukosten serverades kl 07.00. Det som bjöds var en american breakfast, dvs en skiva vitt bröd delad på mitten, ett stekt ägg och en korv plus en kopp kaffe.

När jag var klar kände jag mig lika tom i magen som innan frukost så jag bad om en omgång till, jag betalar gärna extra sa jag, yes fick jag till svar men sedan hände inget mer. Detta är ett typiskt "gömma huvet i sanden syndrom" som är mycket vanligt här i Thailand. Ställ en fråga och du får ett yes till svar sedan händer absolut ingenting och den du frågade något hoppas att du inte märkte att dom inte fattade ett ord av det du sa...

Jag orkade inte bry mig så det blev till att byta om, checka ut och börja min cykeltur på ca 20 mil tillbaka till Bang muang där jag bor. Det märktes ganska snart att jag var tömd på energi för om det var tufft igår så var det ännu värre idag, bägge dagarna har det varit ca 33-35 grader och klarblå himmel, jag har stannat så ofta det gått och fyllt på vatten plus druckit Cola och sodavatten vid varje stopp men bitvis har det varit många mil mellan byarna och jag hade nog behövt fylla på oftare om det gått. När det hade gått 5 timmar och var ca två timmar kvar hem passerade jag en resort med restaurang vid vägen och jag stannade till för en snabb lunch, kaffe och glass till efterrätt och en liten vila på 15 minuter sedan bar det av igen.

Det tog inte ens tjugo minuter innan jag undrade varför i helvete jag inte checkade in på den där resorten och fortsatte den sista biten imorgon istället, jag var helt yr i huvet och trodde på fullaste allvar att nu får jag solsting och ramlar av hojjen när som helst, luften stod helt stilla och "dallrade" av värmen. Det var inte roligt längre vill jag lova...

Till slut kom jag fram till Takua pa, grannbyn bara tio km hemifrån. In på 7-eleven och handla en Cola och en flaska vatten, Colan drack jag upp och vattnet hällde jag över mig i ett försök att kyla ner kroppen lite och vilket utav det som funkade bäst vet jag faktisk inte men sista biten hem gick riktigt bra, kanske för att hemlängtan var så stor...

Väl hemma ställde jag mig med fullt påklädd med hjälm och skor under uteduschen för att svalka av mig och sedan blev det ett dopp ner i poolen (utan kläder) innan det bar iväg ner till Börje och minna som bjöd mig på middag ikväll.

Visserligen har jag fått två riktigt bra distansdagar på tot 14 timmar men vad jag lärt mig av detta äventyr är att en gång är OK men aldrig mer, nästa år tar jag bussen...

Mitt rum...

Utanför...