Då var tävlingspremiären 2014 avklarad, gick upp kl 05.00 i morse och åkte iväg en timme senare för att vara i god tid nere i phang nga där racet gick. Jag hade fått låna en bil av min granne Ron Morisson från Kanada och har inte mer än ca 60 km dit så med en starttid som var utsatt till 08.33 så var jag ju framme med god marginal. 

Jag hade hämtat min nummerlapp, gjort mig iordning och stod i skuggan under ett träd o hängde när det var en halvtimme kvar till start och dom plötsligt ropar att det är bara är 10 minuter kvar...

Det stod fortfarande en massa folk vid nummerlappsutlämningen och det blev lite panik när alla skulle fram först och många som stod där var inte ens ombytta. Till slut fick iallafall alla chansen att snabbt byta om och dom sista kom till starten med rejält förhöjd puls, nummerlapparna i händerna och fick hjälp på linjen att snabbt sätta på dom, bra uppvärmning...

Sedan var det ju det här med två tävlingsklasser med olika starttiden. Racer först och mountainbike tre minuter senare var det ju sagt i programmet men det är ju onödigt tyckte väl någon och bestämde snabbt att bägge klasserna som skulle köra 101 km fick starta samtidigt. Startfältet i de två tävlingsklasserna (101 km) var betydligt mindre än föregående år, åtminstånde MTB iallafall där vi inte var mer än ca 50 startande, i racerklassen var det nog samma som det brukar dvs ca 200 st. Så när starten går är vi alltså ca 250 st som ger oss iväg samtidigt och jag gick snabbt upp bland dom 20 första för att slippa trängas därbak.

För min egen del så var det en klar fördel med samstart för då kunde jag ju låta alla landsvägscyklister "grilla" mina konkurrenter som lika mycket som mig vill hänga med i klungan så länge som möjligt, skillnaden är att jag har bra mycket bättre landsvägsdrag än de små thailändarna som kör MTB så för mig blev det ingen nackdel precis.

Efter ungefär halva loppet i ganska god fart och med en hel del attacker så går jag ner i klungan för att överblicka situationen och ser att vi faktiskt inte är fler än ca 40 man kvar totalt varav mig själv och en till på MTB. Det visar sig sedan att dom sista milen innan vi kommer fram till den 6 km långa stigningen inte alls är så platta som  banprofilen visat, det är ett par långa sugande backar och nu är farten ordentligt hög, klungan ligger som en orm på vägen och folk  "droppar" hela tiden. Nu är jag ensam med MTB i gruppen som krympt till ca 20 man och jag måste säga att jag är förvånad själv hur lätt det går, visserligen är min allebike inte tung, jag har stel gaffel på och mina nya schwalbe tunder burt däck rullar fantastiskt men det känns också oförskämt bra i kroppen idag det måste jag erkänna.

När vi går in i stigningen är vi inte fler än 15 man kvar och dom som sitter med känner jag till, dom är starka allihopa och jag misstänker att snart blir jag nog själv. Det är bara att ge allt nu och hänga med så länge det går tänker jag, efter toppen är det inte mer än dryga milen kvar och jag vet ju att jag leder MTB klassen stort.

När det är ca 500 meter kvar till toppen får jag ge mig men innan dess har ytterligare några "droppat" så när jag går över krönet har jag endast ca 10-12 racercyklister före mig och jag kryper ihop och försöker köra så fort jag kan utför serpentinsvängarna men när jag väl kommer ner på den stora breda vägen som i stort sett går raka spåret in mot målet så ser jag ingen framför, det är ganska kraftig motvind och jag har inte tryck nog att själv köra ikapp en grupp landsvägscyklister sista halvmilen. 

Det blir en ensam defilering in mot mål och som överlägsen segrare i MTB open klassen, dessutom som runt 10-12:e man totalt...

Mycket nöjd med dagen...