Det blev ett bra avslut på vintersäsongen här nere i Thailand. Trots att jag gjorde en brutal krasch och är ordentligt blåslagen och mörbultad så lyckades jag vinna racet och kan åka hem om 16 dagar mycket nöjd och belåten.

Det blev totalt 6 segrar och det är ett resultat jag inte vågat drömma om innan jag åkte hit.

Jag ställde upp i H-50 klassen idag och eftersom jag inte riktigt kännt mig 100% senaste dagarna så startade jag lite avvaktande, tog rygg på en av mina konkurrenter som jag blev varnad för före start. Oj är han här idag, honom får du passa upp med, han är helt i din klass fick jag höra från flera håll.

Vi skulle köra två varv på en 9 km slinga och jag var på plats tidigt i morse för att kolla in banan, den var mycket rolig och varierande med knix, backar och snabba partier om vartannat.

Efter nån kilometer märker jag att dom bakom är borta, det är bara vi två med mig på hjul och jag tycker faktiskt inte att det går alls fort trots att pulsen visar annat. Det har ju inte regnat på snart 4 månader och är extremt torrt i terrängen, på många ställen är det som att köra i en sandlåda och det är väldigt svårt att ta några kurvor med fart. Jag får ett par släpp på några knixiga partier och blir lite efter men tar mig snabbt ikapp igen när det går att dra på lite.

När vi närmar oss den långa sugande uppförsbacken halvvägs in på varvet bestämmer jag mig för att ta kommandot, jag går om och sätter lite press och vips så är jag ensam.

Jag kör på i mitt tempo och börjar passera åkare från grupper som startat några minuter före oss.

På toppen svänger banan vänster ner på skrå längs sluttningen och stigen slingrar sig som en orm några hundra meter innan den svänger tvärt höger och det bär av rätt ner för ett stup med rötter, sten och sand som på en badstrand, just där kommer jag i full fart ikapp en annan åkare och bestämmer mig blixtsnabbt att det får bära eller brista, det går inte att få stopp på cykeln så jag ropar högt och han går något åt sidan men inte tillräckligt.

När jag passerar på högersidan så har jag högra armbågen inne bland buskarna och plötsligt blir det tvärstopp, jag flyger som en projektil genom luften och landar först hårt på ryggen, slår sedan i huvet i marken så att det ekar mellan öronen.

Snabbt upp igen och drar fram hojjen ur djungeln, allt är helt och jag slänger mig upp på sadeln och fortsätter. Det står ganska mycket publik i branten och folk ropar frågande åt mig, you OK !!!...

Adrenalinet flödar och jag vill bara komma iväg igen, börjar få in flytet och utan att stressa är jag snart ikapp samma åkare som var ivägen för en stund sedan. Jag har kollat över cykeln och allt verkar vara helt och fungerar, det enda är väl att jag tappat flaskan och det är 35 grader i skuggan och det är ca 45 minuter kvar att tävla...som tur är finns det två vätskestationer på varvet så den saken ordnar sig.

In mot varvning börjar jag känna efter lite mer om jag skadat mig och märker att jag skrapat upp armbågen ordentligt, ett blodigt köttsår fullt med sand samt att ena höften ömmar.

Nåja det går ju bra att cykla ändå och jag har en stor ledning märker jag när jag passerar det stora fältet vid varvningen så det är bara att köra på fast lite mer på säkerhet utan att riskera något mer där det är som svårast.

Andra varvet blir en ren defilering in mot mål , jag tycker inte att jag kör fort och tar i speciellt mycket men ändå visar pulsen toppvärden, högt snitt och tagnerat rekord i toppvärde. Förhoppningsvis betyder det att jag höjt mjölksyratröskeln och blivit tåligare att köra över tröskeln.

Efter tävlingen när jag bytte om så uppräckte att hjälmen var spräckt baktill, jag har skrapsår på bägge höfterna, bägge skuldrorna, ryggen och ena knät, dessutom har jag ont i revbenen på ena sidan och det är väl det jag är mest orolig för, jag vet ju sedan tidigare att det kan bli jäkligt mycket värre om några dagar. 

 

Vi får väl se imorgonbitti om jag kommer upp ur sängen...

Mäktigt prisbord...

Strax start...

Pokal och prispengar...

Som vanlig bjöds det på mat till alla...