Är det sunt att sitta här som 52 åring och fundera på framtiden som cyklist, ja jag tror det för jag vill verkligen ha en framtid som cyklist, en lång framtid...

Cyklingen har gett mig så mycket glädje genom livet, jag har hållit på sedan barndomen och jag vill fortsätta ända tills jag inte kan hålla balansen längre. Som gubben jag träffade på Sudety MTB challenge i Polen tidigare i somras, 75 år gammal tog han sig igenom etapploppet. Att han blev siste man spelade ingen roll, han var "fit" och hade hälsan i behåll och han hade haft kul på vägen...

Hur ser framtiden ut då ?

Ja jag vet inte riktigt, trots att jag har en ambition om att aldrig någonsin lägga av så infinner sig motivationsbristen och tristessen emellanåt. Att cykla ett etapplopp som jag gjorde i somras var en rolig och ny erfarenhet som jag gärna vill göra om. Vintersäsongen i Thailand gillar jag, där fungerar kroppen helt klart bättre än här hemma. Jag presterar bra i värmen och känner inte av några allergier.

Tankarna går väl lite åt att fokusera mer på vinterhalvåret, tävla mer i Thailand och komma hem och ta den svenska sommaren som "vinterträning". Bara köra dom loppen i Sverige som jag tycker mest om, hitta något etapplopp eller marathon att köra nere i europa och att framförallt ha kul på vägen och inte bränna ut sig.

Att få vinna ibland är ju alltid roligt och jag kommer helt säkert att ta hem några fler segrar innan jag trillar av hojjen, men det är inte huvudsyftet med mitt idrottande. Att kunna känna glädje och motivation inför framtida utmaningar oavsett resultat betyder mer.

Ja det är många tankar och någonstans där inne vet jag ju hur jag vill att det ska bli. Som en regnbåge långt där borta vid horisonten ligger slutstationen och lockar på mig, jag hoppas att den flyttar sig i samma takt som jag närmar mig. Då kan det bli en lång och fin resa...

Det är väl bara att ta sikte på regnbågen och inte glömma bort att ha kul på vägen dit...