Idag är det tio dagar sedan jag satt på en cykel senast, tio dagar av vånda och rastlöshet men oj vad effektivt för motivationen. Denna säsongen räknar jag nu som över även om en start i västgötaloppet återstår, det blir alltså inget långlopps SM nästa helg då jag inte är fullt återställd ännu och jag känner mig alldeles för mycket ur form för att starta även om jag blir frisk i veckan.

Att igår stå vid sidan om och se på när alla kompisar kämpar sig igenom en stentuff bockstenstur i riktigt usla förhållanden men ändå går imål med ett leende på läpparna gjorde mig också lite avundsjuk. Att cykla MTB är kul, även om det är lerigt och jag hade gärna velat leka lite i leran jag med...

En riktigt grym bild tagen av Oscar Ekstam från ledarbilen igår när starten gick...

Här nedan en underbar redogörelse från loppet skrivet av Pauli...

Stentuffa Bockstensturen lockade 1300 startande och skulle bli en garanterat blöt tillställning enligt norra Europas samlade meteorologskara. Den 100k långa banan var redan sjukt vattensjuk och mer nederbörd utlovades under dagen. Och jajamän, lagom till de beryktade bokskogspartierna i Åkalla slogs kallduschen på. Marken orkade inte svälja en enda millimeter till så det hela förvandlades snabbt till ett mud wrestling-party utan dess like. Än slank hojen hit, än slank den dit och ofrånkomligen tappades herraväldet av ekipaget en 6-7 gånger och man slank ner i diket. Eller rättare sagt, rakt i själva banan som bitvis var nästintill bottenlös lervälling. Landningarna blev som tur var mjuka och resulterade enbart i lerinpackning av diverse kroppsdelar. Låter det som en klagovisa? Nejdå, nånstans är det detta själva essensen i sporten. Att ta sig an knixig och knotig svensk natur, trots väder och vind, och att med enbart med kroppen och två hjul försöka bemästra den och ta sig från A till B. Helst med pulsen i krigarläge hela vägen. Kanske är det just denna enkla och på pappret meningslösa galenskap som fascinerar folk i alla åldrar och från samhällets alla skrån. Vi är jägare, samlare och krigare i grund och botten och jag antar att vi alla söker tillfredsställelse på något sätt av de behoven. Lyckligt nog kan vi göra det utan att dra i krig på riktigt utan istället fightas i vår egen mylla med likasinnade, leende och med en ständigt hjälpande hand när det behövs. Efter hand bedarrade till slut regnet och det blev uppehåll men en lång dag i sadeln för många, även mig. I leran går hastigheten ner betydligt och resan slutade på 5:45:58. Hur eliten som en dag som denna går in under 4 timmar är och förblir en gåta. Godaste nyheten vid målgång var att vi haft en makalös feedback i tältet på alla vis på vår cykelkollektion. Bäste kamrat och teamåkare Kjell (som stod över loppet p g a förkylning) skötte butiken och hade inte haft en lugn sekund på hela dagen. Storgill på den! — i Varberg.

Och sist men inte minst en bild på ännu en kompis som fullföljde bra igår. Ser ni vem det är ?, inte jag heller...