sitter här i soffan dagen efter tävlingspremiären och jag kan fortfarande inte ta ett djupt andetag utan att vränga lungorna ut & in av hostattacker. Jag är förbannat irriterad på mig själv för att jag inte stannade hemma och körde ett bra distanspass igår istället för att försöka tävla när jag ju så väl vet att det inte är min säsong riktigt ännu. Det hade varit så mycket bättre både för formen och psyket om jag gjort så, men nu är det som det är och det dröjer nog några dagar innan jag kan andas under ansträngning igen...

Det är svårt att förklara för någon som inte själv har erfarenhet om hur det känns när det inte går att andas till 100% under en tävling, syrebrist ända ut i fingertopparna och en bortdomnad kropp är väl det närmaste jag kommer en bra beskrivning. Här nedan ska jag visa två exempel på hur min kropp fungerar under två helt olika förutsättningar...

Min pulskurva från samui xc den 10:e januari i år där jag punkterade efter ca 30 minuter och bröt loppet med en snittpuls på 150 och max på 160. Min mjölksyratröskel är senast uppmätt till 146...

Här har vi gårdagens pulskurva från Varberg, ett liknande xc race där jag också bröt efter ca 30 minuter, inte pga mekaniska problem utan pga en syresättning som inte fungerar. När tror ni jag var tröttast ?? Ja inte var det i Thailand iallafall, trots 12 slags lägre snitt igår och 11 slag lägre i maxpuls så var jag betydligt tröttare, ja så mycket tröttare faktiskt så det gick inte ens att ta mig själv imål...