Det gick att ta sig runt tre timmar i distansfart utan att knät blev sämre, inte för att det blev bättre heller men nu vågar jag nog hoppas på att det inte är något som är trasigt utan att det är en överansträngning/inflammation av nåt slag sedan helgens race. Jag körde nog lite över min förmåga där i berget och det satte tydligen sina spår. 

Nu ska jag upp till apoteket i byn och se om jag kan hitta nåt antiinflammatorisk att kurera med, det i kombination med några lugna rullpass utan större belastning kanske kan få bort värken lagom till nästa race som är på söndag. Då är det avslutning uppför phang nga regionens högsta berg så det vore ju bra med friska knän tills dess...

Jag måste få säga att Thailand är ett av de absolut cykelvänligaste länder jag trampat runt i, medtrafikanter visar en otrolig hänsyn och folk i allmänhet hejar och vinkar längs vägarna. Blir jag omåkt av en moppe så händer det ofta att föraren saktar in och vill prata lite och det har hänt mer än en gång att dom ställer frågor om cykeln, stort och genuint intresse från vanligt folk helt enkelt...