Ja då var dagen äntligen här då jag skulle få tävla på "hemmaplan" för första gången. Jag har varit grymt nervös inför detta racet då jag gärna ville prestera bra på just denna tävling och efter punkteringen förra helgen så har jag drömt mardrömmar om maskinhaveri och ännu fler punkteringar som eventuellt skulle drabba mig idag.

Jag hade t.o.m ont i magen igårkväll av all nervositet och för ovanlighetens skull satte jag på AC:n i sovrummet så att jag förhoppningsvis skulle somna fort och förbli sovande tills klockan ringde imorse. Så blev det också och efter en god natts sömn och en stadig grötfrukost kändes det lite bättre mentalt sett, nu kände jag mig taggad och på G...

Starten gick redan 07.45 imorse så vi slapp den värsta värmen vilket ju var skönt, min plan var att åka "snålskjuts" långt fram i fältet bland elitåkarna fram till de två klättringarna. Väl där blir det ju mer en individuell kamp för att eventuellt orka och ha en chans att gå med täten så länge som möjligt upp för stigningarna och förhoppningsvis vara med upp till bergspriset.

Klättringarna kom halvvägs ut på banan och ut dit tyckte jag det gick riktigt långsamt faktiskt, men det är väl bara att tacka och ta emot. Gammal gubbe som man är så behöver man spara så mycket energi som möjligt för att orka gå med ungtupparna när det blir kuperat.

Vi skulle alltså klättra 300 hm sedan ner på andra sidan för att direkt klättra tillbaka igen till samma höjd och där göra upp om ett bergspris.

I den första klättringen hamnar jag längst fram och jag lägger mig omgående på tröskelpuls för att köra så hårt jag vågar utan att stummna. Det dröjer inte länge förrän en 6-8 elitåkare går förbi och höjer farten och min puls ökar oroväckande, jag ligger nu uppe på 97% av maxpuls och det är tre kilometer kvar att klättra...

Det här håller ju inte så jag måste slå av på farten något men trampar på lätta växlar och försöker hålla kadensen uppe, pumpen går på rött hela tiden och lungorna vänds ut och in men jag tappar inte mer än den lucka på ca 100 meter som tätgruppen fått. Jag försöker att inte stressa utan kör hårt men avslappnat och upp över krönet har jag faktiskt tagit in lite och har kanske 50 meter fram till gruppen, jag känner mig helt slut och totalt uträknad men nu händer något som jag inte riktigt räknat med...

Jag vet ju att många veterancyklister här är lite fega när det gäller att köra fort utför men nog trodde jag att eliten kunde bättre...

Nu ska vi alltså tre kilometer utför innan vi vänder upp igen och jag rullar ikapp och förbi tätgruppen på nolltid, dom hänger inte ens på och jag börjar trampa lite där det går för att om möjligt få upp farten ännu mer och jag utökar och får en ordentlig lucka. Jag kryper ihop och farten ligger mellan 60-70 km/h utför och när jag längst ner svänger 180 grader och börjar klättringen upp mot bergspriset så uppskattar jag att jag har en ledning på 30-40 sekunder.

Nu börjar tankarna snurra ordentligt i huvet, det var ju det här jag planerat och drömt om inför racet men klarar jag det, att "sno" bergspriset från ungtupparna.

Jag tappade ju inte så mycket i tid uppför andra sidan men nu är jag bra mycket tröttare och en lika lång klättring återstår. Jag måste ju ändå försöka så jag lägger mig återigen på en puls jag vet att jag klarar och försöker ha ett bra snurr på benen där det är brantast, det planar ut lite på några ställen och där kuggar jag ner och jobbar mer med muskler än med hjärta. Jag står upp och jag sitter ner och hela tiden närmar sig gruppen bakifrån, när det är 500 meter kvar är luckan nere på 100 meter och jag är helt säker på att det är kört. Jag kan inte öka farten någonting för jag har gått på max hela tiden och jag har nog aldrig kört som idag i någon backe, någonsin...

Jag flåsar som en jag vet inte vad och jag ser suddigt men lyckas hålla kadensen upp över linjen och jag tar det där bergspriset med några meter före den jagande gruppen. Helt slut i kroppen har jag inte en chans att hänga på när dom sveper förbi och det blir en lucka, jag bryr mig egentligen inte för jag har gjort det jag trodde var omöjligt och nu vill jag bara överleva in i mål.

Men ännu en gång ska jag få nytta av deras usla utförskörning, jag återhämtar mig först lite och sedan kryper jag ihop och helt sonika rullar ikapp utför utan att ta ett enda tramptag. Nere på platten igen återstår "bara" en slät transportsträcka tillbaka till målet och även om farten är hög så klarar jag av att åka med hela vägen in i mål. Jag går upp och visar mig några gånger men jag håller inte direkt upp farten utan går mest runt för att få vara med och spurta utan att skämmas, väl i spurten går jag in som total 3:a bland eliten och jag vinner självklart H-50 klassen, tvåan kommer in först nio minuter efter mig...

Idag ville jag ta revansch på förra helgens punktering och det gjorde jag med besked, jag är förbannat nöjd med livet just nu...

Uppvärmning i gryningen...

Lite snack med arrangören innan start...

Fullt fokus inför dagens uppgift...

En skön "skalp" att ta hem på dagens race...

Långt däruppe väntade bergspriset...

Uppe vid bergspriset, förföljarna strax bakom...

In som klar segrare i H-50 och 3:a i totalen...