Ja då har jag återhämtat mig såpass att jag orkar återge händelseförloppet här på bloggen. Men först en stor eloge till arrangören, för salzkammergut trophy är ett fantastiskt arrangemang med sammanlagt närmare 5000 deltagare i de olika klasserna och distanserna. Årets 19:e upplaga ingick dessutom i marathon världscupen så det var inga långsamma pojkar man stod bakom.

Min plan för dagen var att göra mitt eget race från start och inte förivra mig i den kamp om positioner som gärna blir i början av ett race, nu blev det ganska lätt att följa den planen då första milen var stentuff och tog en hel timme att köra. Det gick alltså rätt upp från start och jag märkte direkt vilken nivå jag orkade hålla och sedan var det bara att gneta på. Jag kollade pulsklockan hela tiden och slog av på farten direkt när den blev lite för hög trots att det inte kändes som att jag gick på för hårt, jag blev passerad av många veteraner på vägen upp men höll mig kall hela tiden, det skulle bli en lång dag i sadeln det visste jag...

Efter första bergspassagen kom så en lika lång utförslöpa och nu märkte jag att så länge mina däck har markkontakt och jag slipper en massa konstgjorda hopp så är jag grymt snabb utför, jag körde ikapp cyklister hela tiden och vid första langningen där Madde stod efter ca 30 km låg jag 225 totalt av de ca 1300 startande inkl de som kör proffsens världscup på 119,5 km distansen. Två timmars race var nu avverkat och jag känner mig stark och fräch, inga problem med luftvägarna heller och jag börja få ordentligt med hopp om att kunna genomföra detta race med hedern i behåll trots att det är långt kvar. Nu väntade ett par mils någorlunda snabbcyklad terräng i dalgången och jag märke att även trycket/farten i benen fanns där idag. Jag körde lätt ikapp ett par grupper innan nästa berg började.

Jag hade en banprofil klistrad på ramen och varje berg var som ett delmål för mig, jag cyklade kontrollerat och metodiskt uppför med full koll på pulsen för att sedan ösa på utför och vid varje längre utförslöpa kör jag ikapp cyklister. Den värsta biten blir den mindre asfaltsväg i slutet på en lång och smal småteknisk grusklättring, nu pratar vi 30% lutning och småblöt asfalt. Självklart gick vi allihop den kilometern men det var knappt man ens fick fäste med skorna på det hala underlaget, strax innan toppen stod ett utklätt parysällskap med musik och förfriskningar och bjöd på vätska i plastmuggar. Vad är det i frågade jag ??  Cola fick jag till svar, ok tänkte jag och svepte en mugg och insåg snabbt att det nog var nåt mer än cola i det glaset, men rom är ju gott det med...

Efter sista bergspassagen är det mer eller mindre 20 km utför och sedan en 5 km slät avslutning in mot mål och med den känslan jag haft under loppet har en plan vuxit fram, precis som jag tänkt passerar jag toppen självklart väldigt trött men med en vetskap om att nu jäklar kommer ett avslut som passar mig. Full spätta utför och jag kör som tidigare hela tiden ikapp cyklister och väl nere på de avslutande 5 kilometrarna orkar jag dynga på i mellan 35-40 km/h ända in i mål och sista cyklisten kör jag om på mållinjen.

Efter en strulig säsong stämmer äntligen allt och jag går imål som 13:e gubbe i H-50, inget jätteresultat kanske men för mig betyder det mycket. Att äntligen få känna att kroppen svarar positivt...

European masters marathon championships...

Ett av banans häftigaste parti...

Trångt i målfållan...

Likaså i partytältet...

Några somnade snabbt...