Aldrig har jag väl blivit gladare över en andraplats än igår, det ska jag ärligt erkänna. Jag har en bit kvar till toppformen men med lite rutin, bra taktik och en del tur så fick jag en långt bättre start på säsongen än vad jag vågat hoppas på.

Då vi bara var 20 talet startande i H-50 fick vi starta tillsammans med ungtupparna i H-30 som var ungefär lika många som oss. I den klassen startade en elitcyklist från Luxenburg som jobbar med cykelresor till Thailand och som för tillfället befann sig med en grupp cyklister i Ranong området, en av deltagarna ville vara med och tävla och då ställde även Lucien Kirch som han heter upp som sällskap åt sin "klient". 

Min taktik var ju att hålla mig långt framme i den första långa och tekniska utförskörningen för att förhoppningsvis redan nere på platten vara med i en mindre tätgrupp. Efter start går det svagt uppför i ca fem kilometer innan utförskörningen börjar och jag sitter fint med långt fram i klungan, på krönet ställer sig Lucien upp och börjar spurta utför. Jäklar här gäller det att vara med tänker jag och försöker hänga på, det går fort utför och några tvära serpentinkurvor tar jag som en speedway förare med ena benet rätt ut. Jag vågar inte ligga direkt bakom utan släpper ett tiotal meter för att ha full koll på min egen linje, när vi kommer ner på platten är jag snabbt ikapp och vi vänder oss bakåt för att kolla läget, en grupp på ca 10 cyklister är strax uppe i rygg på oss men resten av klungan är borta för dagen.

Nu har vi ca 20 kilometer kvar innan den första klättring och farten lugnar sig till ett behagligt tempo, alla vet vad som väntar och vill väl spara krafterna till där dom behövs. Jag backar bak för att kolla vilka som är med i gruppen och konstaterar att i den 12 man stora tätgruppen så är vi endast tre H-50 gubbs, redan här är jag grymt nöjd när jag inser att pallen är inom räckhåll bara jag inte släpper gruppen som förste gubbe. Nu låter jag ung gubbarna styra racet och jag åker bara med och försöker spara så mycket krafter som möjligt, detta faktum att vi fick starta med H-30 har spelat mig rätt i händerna för utan deras hjälp hade vi äldre gubbs blivit ikappåkta av våra egna konkurrenter, jag har inte det trycket i benen för att vara den drivande cyklisten i en utbrytning riktigt ännu.

Den första klättringen kommer, inte jättelång men ett par kilometer och ca 200 höjdmeter innebär 

10 % i snittlutning och det räcker till, Lucien drar iväg som en oljad blixt och ingen klarar att hänga på. Nästa gång vi ser honom blir efter målgång, näste man att gå iväg är en Thailändare som kör i H-50 och jag blir faktiskt lite förvånad, det är ingen jag känner till men han kör starkt och det är inte bara jag som släpper utan även den tredje H-50 gubben i gruppen Jean Paul, en stark fransman som blev trea förra året. För att inte tala om alla H-30 gubbar som också dom släpper.

På väg utför efter klättringen kommer vi ikapp thailändaren men denna gång börjar nästa klättring tillbaka upp över berget direkt och thailändaren drar iväg igen, den här gången är jag lite mer beredd och hänger på. Dom andra släpper och vi är nu två gubbar i täten av H-50 klassen, vi kör ganska hårt men jämt nästan ända upp men några hundra meter från passet så sprätter han till och försvinner i en rasande fart, det tar inte många sekunder innan han är helt ur sikte och jag undrar uppriktigt vad han är för ett monster, min egen form är ju kanske inte riktigt på topp men han krossar ju fransosen också och alla H-30 gubbarna dessutom, förutom Lucien då som redan stuckit iväg...

Nere på platten igen då och ca 20 kilometer kvar till den avslutande klättringen som vi började med att köra utför, långa raksträckor men lätt medvind och jag tänker att kanske kan jag köra ikapp honom med jag får inte ens syn på fanskapet, hur sjutton kunde han försvinna väg så fort.

Jag känner att jag saknar det där lilla sista trycket och blir bara segare och segare av att ligga där helt ensam i ingenmansland, en snabb blick över axeln och jag ser den jagande gruppen långt där bakom mig. Det är bättre att vänta in dom och försöka återhämta mig lite innan sista backen än att bli ikappåkt kanske just där i backen utan krafter att haka på tänker jag och slår av på farten. 

Helt rätt beslut visar det sig för gruppen håller betydligt högre fart än vad jag själv klarar och vi kommer till slut ikapp min konkurrent i H-50 även om det tar en mil och jag måste erkänna att han kör imponerande starkt. In i sista klättringen då och samma visa igen, supergubben försvinner iväg och jag har inte en chans att hänga på, ingen annan heller för den delen. Jag lägger mig i mitt eget tempo och med lättaste växeln försöker jag hålla spinn på benen, dom andra släpper mig också och fransmannen ser jag inte ens när jag tittar bakåt, han har antagligen tappat redan i inledningen av backen. Upp över krönet och nu är det svagt utför i ca fem kilometer till mål, nu vågar jag ge allt och lite därtill. Två kilometer från mål ser jag en ensam cyklist långt därframme och med femhundra meter kvar är jag återigen ikapp min motståndare. 

Jag försöker återhämta mig något bakom honom men det är svårt, han kör på bra och jag är helt slut efter allt jagande, i sista backen upp mot mål försöker jag mig på en spurt men jag orkar inte ens ställa mig upp i pedalerna. Thailändaren sprätter iväg som en iller och allt jag kan göra är att rulla över mållinjen tjugo meter efter honom och ge honom tummen upp, en stark jäkel och en värdig vinnare.

Själv är jag inte det minsta besviken, tvärtom. Det här var en mycket bättre premiär än förväntat och gav mig positiva känslor rakt igenom även om det självklar var jobbigt. Puls och lungor fungerade klanderfritt och det är bara det där lilla sista klippet  i benen som fattas, men att det kommer snart det blir jag mer och mer övertygad om...