Jag kände redan i starten att formen inte finns där som förut, det är något som fattas och ibland känner man det bara utan att kunna säga exakt vad det är. Jag får helt enkelt anstränga mig mer och ta i hårdare än förut för att följa med i klungan...

Nu när det är som det är var jag ganska nöjd med att bara åka med långt fram men utan att göra något för att hjälpa till med farthållningen, nu gick det ju visserligen inte så fort heller så jag kunde lika gärna legat i spets, det hade inte varit jobbigare...

Jag körde samma race förra året och visste att det enda stället där det eventuellt skulle gå att skapa någonting kom efter 30 kilometer då vi skulle passera över en stor bro över en flod, ingen jättebacke men ändå en höjdskillnad som räcker för att spräcka en klunga om man är stark. Förra året gick jag loss här och tanken igår var väl att om jag "vilade" fram till bron och verkligen gjorde ett försök så kanske vi kunde bli en mindre grupp som till slut skulle göra upp om segern, att kunna gå loss solo existerade inte i mina tankar med dom benen jag har för tillfället...

"Farang" betyder utlänning på thailändska och jag hörde hela tiden ordet farang i klungan, för övrigt fattade jag inte mycket men att dom snackade om mig och bara låg och väntade på att jag skulle göra något, det förstod jag både av den defensiva åkningen och att dom hela tiden pratade om just utlänningen...

Hade dom bara vågat satsa lite och hjälps åt så hade dom nog kunnat knäcka mig igår men nu spelade dom mig rätt i händerna, jag fick en fin resa fram till bron och väl framme där så spelade jag mitt enda kort jag hade. Jag gick fram i spets och körde på allt jag vågade utan att knäcka mig själv, jag hade fortfarande inga guldben men de lugna inledande 30 kilometrarna hade iallafall värmt upp mig såpss att jag vågade mig på en frisk satsning och faktiskt nästan flög jag upp för backen, benen skrek och lungorna värkte men jag stumnade inte och väl uppe på krönet så var vi tre man loss med en liten lucka bakåt...

För första gången någonsin så är jag loss med någon som också är intresserad av att köra, normalt sett så ligger thailändarna bara på rulle eller på sin höjd att dom bara kort visar näsan i vinden innan dom blixtsnabbt går ner på rullen igen. Igår gick vi runt alla tre, den ena tog t.o.m längre och hårdare föreningar än mig och vi fick snabbt en större lucka. Snart såg vi inte den förföljande klungan längre och jag kände mig oerhört nöjd, en "säker" pallplats var mer än vad jag vågat hoppats på innan start med den form jag har nu och i detta stora startfält...

Men sedan händer det som inte ska hända, ridande poliser har jag hört talas om men sovande poliser... vid ett ställe där vi skulle blivit visade höger satt polisen och sov. Vi bara blåste förbi och publiken började vifta och skrika på oss, vi fattade inte direkt vad det hela handlade om men efter några hundra meter så insåg vi vad som höll på att hända. Snabbt vände vi tillbaka men när vi väl svängde in på rätt väg så kom den stora huvudklungan mycket lägligt och rullade upp i rygg på oss...

Dom ord som kom ur min mun då passar inte riktigt att upprepa här men helvete vad förbannad och besviken jag var, resten av varvet var pannkaksplatt och jag fattade att nu var det kört, jag hade bränt mitt krut och även om halva klungan var avhängd i detta läget så återstod ca 100 gubbar att slå om det skulle bli någon pallplacering...

Nu försökte thailändarna helt plötsligt att gå loss om vartannat och varje gång någon ryckte iväg hörde jag ordet "farang" i klungan, ta det lugnt... låt utlänningen ta det var vad dom sa. Fulkörning på hög nivå alltså och alla mot mig var vad som gällde. Nu var jag rejält sliten och hade gett upp alla tankar om en topp placering, ska ni jävlas mot mig så kan väl jag jävlas tillbaka tänkte jag istället och bestämde mig för att fullständigt köra skiten ur mig själv i syfte att köra skiten ännu mer ur dom som ville jaga ikapp mig...

Nu startade operation 40/20, jag tänkte såhär att om jag kör 40/20 intervaller som en idiot och varje gång ser till att dom åtminstånde inte sitter med på hjul från start, då får dom ju köra jävligt hårt själva för att ta ikapp varje gång och dom vet ju inte att jag bara leker katt och råtta så dom kommer att jaga på varje intervall, det var jag säker på, hehe...

Den här leken höll på ett tag innan jag självklart var ännu mer död än tidigare, nåja nu var det iallafall fler än mig som var lite trötta. Sista milen in mot mål gick på en stor bred väg och med fem kilometer kvar kommer det upp fler och fler cyklister och kör hårt, farten är hög och jag är riktigt uppgivet trött. Jag brukar tänka positivt men nu gick tankarna i helt fel riktning, att allt har gått åt pipsvängen var jag helt övertygad om. Sista 500 metrarna innebär tre 90 graders kurvor på en smal väg och nu skiter jag i allt tänker jag, en sista stora kraftansträngning tänker jag göra. Jag låtsas att mållinjen är strax innan den första 90 gradaren, jag drar upp spurten långt innan och får de andra på hjul men jag går inte åt sidan. Jag kör på och jag tänker för mig själv att bromsa inte för tidigt nu, håll farten så länge du kan och in i första kurvan går jag i spets, den andra kurvan kommer strax efteråt och det är först efter den som jag vågar titta bakåt...

Döm om min förvåning när jag ser att jag har en 30 meters lucka, shit !! kom igen, trampa på tänker jag för mig själv. Det är ca 100 meter till den sista 90 gradaren och sedan ett 200 meter långt upplopp, in på upploppet håller jag försprånget men sedan knapar dom in. Jag är helt slut och klarar inte ens att stå upp och spurta, jag sitter ner och vänder mig om flera gånger, varje gång ser jag att tvåan närmar sig men med 50 meter kvar till mål och en ledning med tio meter vågar jag tillslut sätta mig upp och sträcka händerna i luften, jag tror jag ropar av glädje också men är inte helt säker, jag är inte helt klar där uppe i skallen och det tar lång tid efteråt innan jag kan stå upprätt...

It's nerver over untill it's over har fått en helt ny innebörd för mig, så det kan gå ibland...