Så det kan gå...
En liten återkoppling till den senaste tävlingen för ett par veckor sedan, jag har ju tidigare berättat att jag fick släppa Peter Carlsson när vi kom ikapp H-40 klungan och han sprätte förbi för att inte få med sig någon på rullen. Jag blev ju kvar där i klungan med de yngre gubbarna och där hade jag även min kompis Bernard med. Benard är grymt tempostark och kraftfull men väger hela 95 kg så någon bergsget är han definitivt inte. Han hade ju också varit nere och testat målbacken veckan innan racet och inte haft en chans att cykla upp så han visste mycket väl vad som väntade...
Han är också väldigt ovan och osäker på linjelopp då han bara kör tempo hemma i Österike, vi andra peppade honom innan start och sa att hans enda chans var att gå iväg solo sista halvmilen. Vi sa också att detta inte alls skulle vara svårt då han är grymt stark, se till att överraska bakifrån och få en lucka, sedan bara du kör precis så som du gör när vi tränar. Då har de andra ingen chans...
Nu hade jag alltså kommit ikapp H-40 klungan och jag satt nöjt med och hjälpte till med farthållningen för att slippa få upp någon mer H-50 gubbe bakifrån, samtidigt peppade jag Bernard och sade åt honom att ligga lågt och ladda för sista avslutande halvmilen innan målbacken. Han följde mina råd till 100% och med ca fem kilometer kvar kommer han som skjuten ur en kanon bakifrån och får direkt den luckan han behöver, avståndet växer snabbt och snart ser vi honom inte längre. Jag själv slutar självklart hjälpa till i täten men har samtidigt koll bakåt så det inte kommer någon.
Fasiken va gott tänke jag, han fixar det... Men när vi utan att ha haft Bernard i sikte under flera kilometer svänger av nittio grader från huvudvägen och in i den 350 meter långa målbacken står han där. Helt stilla mitt i backen med stela ben står han och vi närmar oss blixtsnabbt, han har ju inte mer än 150 meter till mål... Spring Bernard ropar jag allt vad jag orkar, spring för fan...
Men han står där helt still utan att kunna röra sig och när vi närmar oss börjar också en efter en av oss att hoppa av cyklarna, någon zigzackar uppför och plötsligt fattar man hur brant det är. Jag själv får också hoppa av och det är inte med några lätta graciösa steg man tar sig imål. Den ointagliga ledningen försvann i ett nafs för den 95 kg tunga Bernard som till slut stapplade imål som 6:a vilket inte är illa efter omständigheterna, själv gick jag (och jag menar verkligen gick) imål som 2:a i min klass en bra bit efter Peter som tog kommandot redan från start...
Nu väntar två platta race kommande helger och då är jag säker på att Bernard får sin revansch...
Inte så roligt just då men kul så här i efterhand...
Kommentarer
Trackback
