Om det var den höga höjden som spökade eller om jag bara var allmänt kass vetetusan men tungt gick det och om vi hoppar fram fem och en halv timme i loppet så sammanfattar väl den sista milen loppet i sin helhet ganska bra...

70 km körda och jag passerar alltså 10 km kvar skylten efter fem och enhalv timmes lidande, nu är det inte långt kvar tänker jag lite lätt positivt även om jag vet att sista milen är en helvetisk stigning nerifrån avgrunden och upp till mål på 2250 m. Det dröjer dock inte länge innan jag inser att det kommer bli de värsta 10 kilometrarna i mitt liv...

När jag efter någon kilometers gnetande tittar ner på cykeldatorn och ser att jag knappt rör mig framåt, "farten" pendlar mellan tre och fyra kilometer i timmen och efter lite snabbt huvudträknande så förstår jag att det här kommer ta tid och att jag inte var så nära målgång som jag först trodde. Halvvägs upp blir det så brant att jag måste hoppa av hojen och börja gå puttandes cykeln framför mig, nu rör jag mig framåt/uppåt med ett par kilometer i timmens fart och jag vill bara lägga mig ner och skita i allt. Efter en evighet kommer jag imål på 7,05 i tid och sista milen har alltså tagit mig sanslösa en och enhalv timme. Jag blir 24:a av 50 startande i H-50 och 118:e man totalt, 80 kilometer och över 3400 sinnessjukt branta höjdmeter är avverkat och ALDRIG mer är den första tanke som far i mitt huvud och jag har inte ändrat mig ännu...