Som tur är så är man lite känd här och en av arrangörerna som känner igen mig frågar om inte jag ska starta nu, jo för tusan svarar jag lite smått panikslagen. Ok, lugn, gör dig klar så håller jag starten sade han och jäklar vad bråttom jag fick. Inte omklädd, inga flaskor fyllda, inga nummerlappar, ja det blev lite stressigt där en stund och när jag till slut är klar rullar jag fram och försöker lite fräckt att backa in i främre startledet men då säger dom åt mig vänligt men bestämt, ställ dig sist...

Nu var det "all in" som gällde i starten och hade inte startloopen varit så hade det inte gått men tack vare 500 meter grusväg direkt efter start så lyckades ta mig upp upp som andre man innan vi gick i det första långa singeltracks partiet. Pulsen var redan från första tramptaget uppe över tröskel och när jag väl låg som andre man så kände jag mig oerhört nöjd, pulsen var extremt hög men benen kändes ändå pigga vilket är ett mycket bra tecken, jag bestämde mig ändå för att ligga kvar på hjul hela första varvet och inte förivra mig. Jag var ju inte direkt uppvärmd innan racet och visste inte riktigt var jag har formen överhuvudtaget för tillfället.

Jag åker med ganska lätt trots hög puls och det är först vid varvningen efter ca 7 kilometer som gubben framför ökar farten mer än vad jag vågar följa, jag blir tvungen att släppa ett hundratal meter men håller mitt tempo och känner ändå att jag har viss kontroll över situationen. Han ville nog bara glänsa lite vid varvningen för när vi kör in i djungeln igen så är jag ikapp i ett nafs, han kör nu så sakta att trean i loppet närmar sig bakifrån. Jag pressar mig förbi, höjer farten och får en lucka som snabbt växer, nu kan jag köra mitt eget race och jag börjar få en känsla om att det här nog kan gå bra idag bara jag inte gör något misstag.

Vid nästa varvning ute på fältet ser jag att den tidigare tredjegubben har gått upp som tvåa och faktiskt bara ligger kanske trehundra meter efter mig, nu blir jag lite stressad men känner mig samtidigt stark så jag maxar ur totalt på dom snabbåkta partier där det går samt i den enda backen på varvet, inne på de tekniska och knixiga singeltracksen har jag sedan tidigare märkt att jag har ett grymt flyt och där kan jag nästan "vila" trots att jag drar ifrån även där.

Till slut vinner jag med över en minut ner till tvåan och ett bättre tävlingsavslut går väl inte att önska sig efter en vinter fylld med sjukdom. Allra skönast var att det ändå var bra gubbar jag mötte och att min pulskurva nog slog rekord, av loppets 70 minuter låg jag över tröskel i 46,5 minuter och ändå stumnade jag inte, äntiligen bra ben vid tätt tillfälle...

Nu återstår nio dagars träning, eller åtta rättare sagt för imorgon är det vilodag, 72 timmars återhämtning sa garmin till mig men det får nog räcka med 36, nu är man på G igen ju...