Det pratas allt mer om detta ämne i medier nuförtiden och de flesta av oss har väl inte undgått att höra om Jenny Rissveds situation. Som mountainbike cyklist är hon unik och outstanding men att gå ut i media på det viset hon gjort och prata om sin sjukdom visar också på helt andra styrkor, respekt !!!

Jag är alltså jag med en av de många som lider av så kallad psykisk ohälsa, med en livslång neuro psykiatrisk sjukdomsbild i botten (som jag tyvärr först nu fått reda på) så har jag hamnat i en nedåtgående spiral av div följdsjukdomar och problem. Då jag inte förstått orsakerna till varför jag mått som jag gjort och varför kroppen reagerat som den gjort i olika situationer så har jag ofta haft perioder av svårare depressioner/ångest, detta har följt mig hela livet men värst har det varit de senaste fem åren.

Att träna mycket är vetenskapligt bevisat riktigt ”bra medicin” mot depressioner och jag har alltså omedvetet självmedicinerat under nästan hela mitt liv. Då jag mått som värst psykiskt de senaste åren med bl.a. ett par perioder med kraftiga utmattningssyndrom som följd så har detta självklart påverkat mig negativt vad gäller att prestera på cykeln, jag har tyvärr inte förstått sammanhanget utan pressat mig ännu hårdare för att försöka hålla en hög kapacitet. Det hela blev till en ond cirkel som medförde en total fysisk väggning/utbrändhet/överträning i somras och detta ovanpå en redan psykisk bottennivå...

Jag har dessutom vid tre läkarbesök den senaste tiden haft ett kraftigt förhöjt blodtryck (övertrycket), men då jag definitivt inte ligger i riskzonen för högt blodtryck av ”normala” orsaker så hoppas jag detta ”bara” är ett resultat av den stress som hela situationen innebär just nu.

Efter långlopps SM i somras, som jag bröt då kroppen till slut vägrade arbeta mer så vilade jag helt några veckor. Därefter har jag sakta och försiktigt försökt komma igång igen med lättare träning såsom korta löppass eller rundor på mountainbiken. Inga långa eller hårda pass förrän först förra veckan då jag provade på ett lite tuffare 4x4 pass på monarken i källaren och återigen får jag en käftsmäll, morgonen efter vaknar jag och är stensjuk/förskyld. Om det är ren otur eller om det är kroppen som säger ifrån återigen vet jag inte men oavsett, ett litet steg framåt och två jättekliv bakåt känns väl som ett bra uttryck att använda för tillfället.

Ja här står jag alltså idag, en liten bit på vägen men fortfarande oviss om hur långt jag har att gå innan jag är tillbaka på en vettig nivå igen både psykiskt och fysiskt. Men trots allt, jag skriver inte ”om”, utan vad det handlar om är när, var och hur jag kommer tillbaka. För tillbaka ska jag...  

”I may be knocked down, but never ever will I stay down”...