Ja då vart man hemma igen efter en riktigt grym cykelhelg i Danmark där vi spenderade några dagar i Tisvildeleje där stigarna aldrig slutar att överaska. Jag har ju varit där hur många gånger som helst nu under mer än 15 års tid och hittar som om det vore min egen bakgård, men ändå dyker det upp nya stigar varje gång man kommer tillbaka. Ett grymt ställe som jag kommer återkomma till minst en gång om året så länge jag håller balansen på en cykel...

Men det fanns ju ännu en anledning till varför vi åkte till Danmark denna gången, nämligen Hansens cykellöb som är ett gravelrace på 130 km med start och mål utanför Hansens flödeis (glassfabrik) i Jaägerspris inte långt från Tisvildeleje. Tävligen är en skönt avslappnad historia a la typiskt Danskt maner som i år arrangerades för tredje gången, jag hörde talas om den redan förra året och var faktiskt anmäld men kom aldrig iväg när det väl var dax så i år var revanschlustan stor för att få komma iväg och köra racet...

Nu är det ju så också att min hälsa svajat lite det senaste året och därför har jag inte föranmält mig till några race överhuvudtaget i år, dom få som jag kört har jag efteranmält mig till i sista stund när jag vetat till hundra procent att jag kunnat starta och när jag ringde ner till Danmark förra veckan och skulle anmäla mig fick jag till svar att det var fulltecknat sedan två månader vilket gjorde mig inte så lite besviken ska jag säga, till Danmark skulle vi ju ändå för att cykla lite mtb men något race blir det väl inte då tänkte jag uppgivet...

Bland det första jag ser nästa morgon i mitt Facebook flöde är att Lars Therp från Cycle Service Nordic undrar om någon är intresserad av hans startplats då han blivit sjuk, hell yes vilken lycka för mig alltså. Den här gången ville ödet att jag skulle få starta vilket jag är oerhört tacksam för och speciellt så här i efterhand, för vilket arrangemang alltså. Jag har kört många cykeltävlingar i mitt liv både racer, mtb xc, mtb långlopp, etapplopp mm och jag ska ärligt säga att Hansens gravelrace är ett av de finaste och roligaste lopp jag någonsin kört, det var definitivt inte sista gången och nästa år ska anmälan in då fort dom släpper platserna, det är ett som är säkert...

Till tävlingsrapporten då, vi var ca 450 startande på linjen och jag stod långt fram i ledet så när starten gick med glassbilen som masterbil så låg jag fint med i toppen och kunde avslappnat bevaka min position i klungan, efter ca 10 kilometer släpptes farten fri och klungan sträcktes ut mer och mer. Jag ligger bra med runt topp 20 ute på vänster kant när ledarmotorcykeln kör rakt fram och klungan svänger in åt höger på en smal väg, jag tvekar några sekunder i tron om att klungan svängt fel och vips är jag nere i mitten av klungan innan jag får upp farten igen och försöker jobba mig tillbaka längre fram i klungan. Ingen lätt uppgift när det går i över fyrtio knyck och jag pinnar på med en stel mtb med 36 klinga medans de flesta andra har en cross eller gravelbike, dessutom är vägen smal och till bredden fylld av andra cyklister...

Den lilla tvekan av mig när jag trodde att klungan svängde fel var mitt första misstag, jag kom aldrig upp till den del av klungan som strax därefter blev en 30 man stor förstagrupp efter att det blivit ett flertal luckor i fältet, jag lyckades däremot jobba mig tillbaka till den ca 20 man stora andraklungan efter ett tag men det kostade på, jag åkte lite jojo upp och ner beroende på underlaget. På dom snabbcyklade asfaltssträckorna fick jag slita ont med min mtb utväxling, på grusvägarna gick det lite bättre och jag körde ikapp folk igen och inne på dom riktigt fina singeltrack/stig partierna som fanns kunde jag nästan återhämta mig lite och då tack vare komforten med lite fetare däck än dom andra.

Mitt andra misstag blev att mitt i all hets med att försöka åka ikapp så mycket som möjligt av det jag tappade i början så glömde jag att dricka tillräckligt, 130 kilometer är långt och att fylla på med energi är en självklarhet men ändå kommer jag till den andra depån halvvägs in i loppet med en full flaska kvar i stället. Vid den första depån stannade jag inte ens utan planen var att fylla på bägge flaskorna vid den andra depån där dom neutraliserade tiden och man hade all tid i världen att både fylla på vätska och äta något...

Det här med att neutralisera tiden vid den stora depån halvvägs in i loppet var en liten rolig historia i sig, anledningen är att arrangören Hansens is bjuder på bl.a. glass i alla depåer och dom tycker att vid den stora depån skall alla stanna och äta glass. Det är t.o.m obligatoriskt att stanna och gör man inte det så får man ingen sluttid, punkt slut.

Detta gör att stoppet blir lite taktiskt också för det behöver inte vara förste man i mål som vinner loppet utan det är den med snabbaste totaltid från resp första och andra halvan av loppet, cyklister stoppade olika länge och nya grupperingar bildades inför andra halvan, många stod t.o.m och väntade in tills en tillräckligt stor/snabb grupp gav sig iväg ut innan dom hoppade på tåget så att säga...

Jag fyllde min flaska, käkade en banan och stod sedan en kvart och väntade innan vad jag tyckte såg ut som en tillräckligt snabb grupp gav sig iväg, farten var hög och det flöt på fint även om man var lite stum i benen just där i början direkt efter pausen. Efter bara några kilometer kör vi in på ett lite stökigare grusvägsparti och jag får upp en pinne i vevpartiet och tappar kedjan, ett snabbt stop på en grusväg för att få på kedjan innebär flera kilometers intensiv jakt för att komma tillbaka igen och nu börjar det lite smått nypa i benen, krampen är inte långt borta.

Jag kommer efter mycket möda ikapp gruppen jag låg i och på vägen har jag kört förbi många som fått släppa kontakten, nu är jag riktigt mosig i benen och försöker hålla mig där bak utan att få vind på näsan. Jag går på gränsen och får släppa när det går uppför men kommer snabbt ikapp utför igen vilket till stor del är tack vare att jag har en mtb med fetare däck som gör att jag har bättre kontroll utför i lösgruset än många andra.

Vi är nu en mindre grupp på 6-8 cyklister som kommer  in till den sista vätskedepån tre mil från mål, när hela gänget stannar för att fylla på vätska bestämmer jag mig för att sakta cykla vidare. Jag är jäkligt sliten och har krampat lite lätt några gånger, jag tycker därför det är bättre att jag kör vidare i min takt och på så sätt spar benen lite tills jag blir ikappåkt av de andra igen. På så sätt kanske jag klarar att hänga på lite längre i slutändan, för att jag ändå ska få släppa snart är jag ganska övertygad om, det har varit nära flera gånger nu tack vare krampkänningen så varje extra kilometer med sällskap är guld värt. Det blåser kraftig motvind sista milen in mot mål och ensam där blir man inte snabb...

Jag kör på i ett lagom tempo men när det återstår 20 kilometer är jag ännu inte ikappåkt, dom måste tagit sig ett ordentligt stopp tänker jag lite förvånat. Helt plötsligt har markeringarna försvunnit från stigen och jag börjar bli lite orolig att jag missat en avfart, jag fortsätter några hundra meter och kommer upp till en stor väg där det varken finns markeringar eller flaggvakter. Jag ser att vägen svänger tillbaka åt samma håll som stigen och jag tar då istället vägen tillbaka för att snabbare försöka hitta rätt igen. Jag har en liten känsla på ungefär vart jag klantat till det men på vägen dit passerar jag ett villaområde och tappar bort mig helt, jag stannar och frågar en gubbe som klipper gräset och han pekar ut en riktning som jag följer, efter lite sicksackande på småvägar och cykelbanor mellan husen så får jag äntligen syn på en markering och strax därefter även en flaggvakt. Äntligen på rätt spår igen efter mitt tredje misstag denna dag, nu kör vi...

Men istället för att ösa på in mot mål så kom resultatet av dagens prövningar som en blixt i baksidan av låret, kramp deluxe och jag blev helt stillastående. Jag försökte stretcha ut lite och försökte hoppa upp på cykeln igen men det nöp direkt, en ny stretch och istället en långsam promenad med cykeln uppför slakmotan. Det kanska går bättre bara jag kommer över krönet tänkte jag, jag hade också med mig salt/magnesium tabletter som jag började stoppa i mig och sakta men säkert kunde jag komma igång och trampa igen.

Det kom ikapp en mindre grupp om fyra cyklister och dom körde inte mycket fortare än mig med det var lönlöst att försöka hänga på, det nöp direkt och jag förstod att skulle jag ta mig imål så var det ensam i mitt eget tempo som gällde. Jag kom ändå in i en hyfsad rytm och trots skaplig motvind så gick dom sista två milen ganska hyfsat bra ändå, jag lyckades t.o.m hålla undan för en stor klunga cyklister den sista milen trots att dom hade mig inom synhåll.

Till slut rullade jag in som 47:e man av de ca 400 startande i herrklassen och det får jag väl säga att jag är extremt nöjd med, speciellt efter omständigheterna. När jag i efterhand kollat strava på datorn så ser jag att jag tappade sex minuter på felkörningen vilket innebar tolv tappade placeringar vilket ju är lite surt men "shit same", nästa år då jäklar vet jag bättre...

Lite om banan då, detta gravelrace innehöll faktiskt en hel del riktigt fina stigar/singeltracks också förutom blandningen av grusväg, skogsväg, asfalt, riktigt dålig asfalt och värsta "över åkrarna" vårklassikervägar, inga berg men några korta riktigt branta backar varav några behövdes forceras springandes. Sträckningen innehöll allt ett bra gravelrace ska innehålla och variationen gjorde det till ett av de finaste och roligaste lopp jag kört.

Jag måste ju även nämna den fantastiska afterbiken det bjöds på, här snackar vi inte torr pastasallad utan nygrillade högrevsburgare med fräsch sallad (inte isbergs å tomat) samt hemmagjord picklad rödlök och pommes deluxe, till detta bjöds det öl från ett lokalt bryggeri som var på plats. Min son och några kompisar som var med som support undrade om dom kunde få köpa sig en öl, dom hade ju inte cyklat och ville betala för sig men fick som svar, köpe ?? her er ölen gratis !!!.

Ja, som ni säkert förstår så kommer jag tillbaka nästa år och då jäklar ska jag köra rätt i högersvängen, dricka bättre och inte köra vilse någonstans. Dessutom kära vänner, nästa år kommer jag med en snabb "gravelbike"...