Den berömda vandringsleden Besseggen i Norge och närmare bestämt Jotunheimen nationalpark har länge stått på vår "bucket list".  Några gånger har vi varit nära men dåligt väder har gjort att vi fått sjuta fram äventyret på obestämd tid, denna vandring är definitivt en som man vill göra i bra och klart väder.

Rankad bland de "top 20 best hikes in the world" av National geographic säger väl inte så lite om vad som väntar och med det fantastiska sommarväder som råder också i den norska fjällvärlden för tillfället så blev det nu äntligen läge att genomföra denna dagstur.

Man börjar med att ta båten strax nedanför fjällstationen Gjendesheim, därefter väntar en båtresa på ca 30 minuter halvvägs ut på den stora sjön Gjende för att sedan gå i land vid nästa fjällstation Memurubu och nu börjar det stora äventyret. Leden är 16 kilometer lång och man klättrar 998 höjdmeter i stenig, brant och tuff terräng, den klassas som krävande och man får räkna med en lång dag på fjället. Kläder för alla väder samt mat och mycket vatten är ett måste om man ska genomföra vandringen med gott humör.

Så fort man gått av båten börjar den första och längsta stigningen, för mig och Madde tog det två timmar att ta oss de första fem kilometrarna men sedan är man uppe på höjderna och det blir något lättare. Man går alltså tillbaka till Gjendesheim och detta gör man på en led som följer en bergskam mellan de två sjöarna Gjende och Bessvannet, som högst är man uppe på 1,743 möh. 

Mestadels är leden bred och helt ok att vandra men där det ungefär halvvägs blir som brantast blir det också smalast och det är detta parti som är själva "Besseggen". Det är såpass brant att man måste klättra med både händer och fötter, det är också såpass smalt att man inte kan gå två i bredd eller möta någon som vandrar i motsatt riktning. Dessutom är det "fritt fall" åt båda hållen, det är bara att välja vilken sjö man vill plumsa ner i. Man bör definitivt inte lida av höjdskräck och ha lätt för svindel, såsom jag...

I det stora hela är vandringen otroligt spektakulär och vacker och det enda man bör tänka på är väl det här med höjdskräck, själv reagerade jag med att med samma låga tyngdpunkt som sme’agol (gollum) från sagan om ringen kramla mig fast med alla fyra lemmar vid stenblocken och snabbt som satan förflytta mig uppåt och framåt utan att för en sekund ta blicken från stenväggen tio centimeter från näsan. Skygglappar på fast utan skygglappar så att säga, det var riktigt otäckt vill jag lova och när jag väl kravlat mig upp till säker mark behövde jag en bra stund på mig för att sluta skaka.

Det tog oss totalt inkusive några rejäla pauser sju och en halv timme att gå hela leden så det blir ju ett riktigt gott dagsverke och jag är nu i efterhand väldigt glad att jag genomfört det hela, för visst var det oerhört vackert. Men aldrig mer säger jag bara...