Igår var planen (i min egen hjärna) att jag skulle varit med och fightas om medaljerna i sprint disciplinen här på mountainbike SM uppe i Östersund, nu blev det inte så och den 6:e placering jag hamnade på är jag definitivt inte nöjd med. Har man kul på cykeln och blir 6:a på ett SM så är det ju ett ganska ok resultat trots allt men problemet var att jag inte hade kul alls, snarare tvärt om men vi tar det från början...

På morgonen skulle vi köra tidskval för att gå vidare till eftermiddagens heat, efter tre tramptag drar jag av kedjan och får tvärstopp. Reglerna säger då att man får en omstart om man kan fixa iordning cykeln, jag stressar som en idiot och försöker få tag på en ny kedja utan att lyckas, Thomas Lind från Härnösand som redan kört erbjuder mig att låna hans cykel. Nu ett snabbt byte av nummerlappen på styret och javisst ja, chipet måste ju bytas också. Vi börjar bli färdiga när jag ser att vi inte använder samma pedalsystem, jaha byta pedaler också, fan... hit med ett verktyg någon snabbt som tusan skriker jag. Inget verktyg i sikte och paniken/stressen stiger i kroppen, Thomas har 46 i skostorlek och själv har jag 43 så det alternativet har vi redan utrett, Lars Casserstedt från ck Nathen Säter står bredvid och hörsammar problemet, jag har 43:or, ta mina skor säger han. Nu snabbt byte av skor, Thomas har en dropperpost på sin hoj så en snabb justering så att jag sitter hyfsat rätt och sedan iväg till starten igen och nu är jag rejält uppvärmd vill jag lova, iallafall pulsmässigt för stressnivån är extremt hög...

Andra chansen nu då, starten går och jag flyger iväg som en blixt. Kör helt omdömeslöst och kommer med alldeles för hög fart och dålig kontroll ut över det första lilla "ofarliga" hoppet, flyger alldeles för långt och landar på framhjulet. Är på väg att slå över men efter några meters framhjulsrull så tippar jag ner med bakhjulet och får kontroll på cykeln igen, eller kontroll är väl fel ord för resten av varvet kör jag som ett kratta helt utan flyt i åkningen. Kommer iallafall imål med 4:e bästa tid och tar mig vidare till finalheaten...

Nu är jag ju inte den som gillar att hoppa med cykeln överhuvudtaget och tyvärr så ställde det här åket till det i min hjärna såpass att jag i semifinalen inte vågade köra med någon fart alls ut för hoppet, och då det var placerat bara hundra meter efter start så var det i och med detta kört för min del. Med en tävlingstid på strax över minuten så går det inte att tveka ens någon liten sekund, det är "all in" som gäller och något "all in" blev det inte för min del...

Jag är oerhört besviken på mig själv och hela situationen just nu, jag har ju även kört runt några dagar och övat på xc varvet som jag skulle kört imorgon och jag skriver ’skulle’ kört för det blir ingen start. Ett stort antal byggda hinder som jag personligen inte tycker hör hemma på en xc bana och som jag känner en såpass stor olust inför att köra gör att jag helt enkelt skiter i det hela. Jag vet att en del tycker det är kul med dessa hinder och att vi som är osäkra borde träna mer på hopp/dropp och allt vad det nu är, men jag är gammal, feg och rädd. Likaså är jag förståndig nog att köra B linjerna istället för att chansa på något jag inte behärskar men detta har också totalt tagit bort glädjen i att tävla xc, jag tävlar inte på samma villkor längre känns det som och det är väl detta som svider som mest, att utvecklingen har sprungit ifrån en och att den sport man egentligen älskar har utvecklats så till den grad att man inte vågar vara med längre, det är en sak att bli ifråncyklad för att man cyklar saktare än någon annan och det kan jag ta. Men att bli ifråncyklad för att jag måste ta omvägar förbi ett stort antal byggda hinder i ren självbevarelsedrift, det har jag svårt att finna någon glädje i...

Nu har jag flytt Frösön som en strykrädd hund med svansen mellan benen, tagit mig högre upp i fjällvärlden för lite sinnesro, fiske och fincykling. För visst ska jag fortsätta att cykla, det är väl bara frågan på vilket sätt...