Fy fasiken alltså, nu är kroppen seg på riktigt. Jag har väl gjort ca 25 timmar på hojjen denna vecka och inte bara i distansfart utan en hel del av dessa timmar har varit uppe i zon fyra eller högre och det börjar kännas nu ska jag erkänna...

Idag började vi med en timmes klättring nästan direkt vi lämnat hotellet och jag har nog aldrig svettats så mycket, en extremt hög luftfuktighet gjorde att jag gick "torr" nästan direkt och sedan var resten av dagen en lång pina för att överhuvudtaget ta mig igenom etappen. Jag fick självklart slå av på tempot redan där i den första stigningen och jag försökte sedan dricka så mycket det bara gick, när jag kom upp på det första bergspasset så tog jag en torr cykeltröja från servicebilen, den gamla var så genomblöt att jag kunde vrida ur en halvliter svett innan jag slängde in den i bilen. Sådana här dagar är det guld värt att ha en följebil med torra kläder och allt annat såsom vätska och energi, jag fyllde på i obegränsade mängder under resten av dagen och ändå var det först vid den sista milen av dagens 146 km som jag piggnade till lite...

Ja nu gäller det att fortsätta fylla på både vätska och mat för imorgon väntar "le grande finale", den sista dagen och också den tuffaste. Vi bor vid foten av berget  Doi Inthanon och skall alltså börja morgondagens 150 km långa etapp med en tre timmars klättring upp till 2560 möh, jag hoppas verkligen på bättre ben än idag...