Jag trodde väl ärligt talat att det skulle bli väldigt svårt att försvara förra årets prologseger, jag var inte bara i väldigt bra form just då utan jag hade dessutom en såndär grymt bra känsla i både kropp och ben den dagen. En sån känsla som man sällan får uppleva mer än en gång...

I dag blåste det på riktigt bra utifrån havet och de första tre kilometrarna längs med strandkanten var inte lätta, farten var betydligt lägre än förra året och det kändes allmänt tungt och motigt. Pulsen fick jag inte heller upp lika bra som föregående år, de 155 slag som jag snittade förra gången maxade jag bara idag och snittet hamnade på beskedliga 148 slag. Men trots tuffare vindförhållanden körde jag enligt min egen tidtagning bara fem sekunder långsammare än förra året och ändå inbillade jag mig samtidigt att alla andra kört snabbare...

När jag gick i mål så strulade tekniken så officiella tider och resultat dröjde en bra stund, jag var helt säker på att jag kunde åka direkt tillbaka till hotellet för någon plats på prispallen det vågade jag inte tro på. Ändå stod jag där överst när det väl blev dax för prisutdelning och nu får jag alltså starta i ledartröjan i morgon, behöver jag påpeka att det känns betydligt bättre nu....