För första gången sedan jag minns inte när har jag varit iväg med husbilen över påskhelgen utan cykel och det på ett ställe där jag verkligen hade velat dra ett varv i terrängen, nämligen kinnekulle...

Nu har jag ju ingen mountainbike för tillfället så det är inte mycket att göra åt, vi fick trots frånvaron av cykelaktiviteter ett par fina dagar i stenbrottet och faktum är att en liten cykelrunda blev det ju faktiskt ändå. Den gamla gubbacykeln fick äntligen rulla lite för ovanlighetens skull då vi tog en tur ned till trägårdscafeet vid Hällekis säteri för en finlunch på långfredagen...

På påskafton körde vi hemåt igen för en middag med barn å barnbarn och först igår kväll blev det ett riktigt cykelpass igen då jag körde ZHR master weekender series på zwift, 80 km och många höjdmeter med den sämsta känslan på väldigt länge gjorde det hela till en ganska obehaglig upplevelse, jag fick släppa tätgruppen redan efter 30 km och sedan låg jag helt ensam i ingenmansland resten av racet. Hade jag inte lovat mig själv för en herrans massa år sedan att ALDRIG bryta ett race i onödan så hade jag hoppat av igår, men lovat är lovat och man håller sitt löfte. Inte minst när man lovat sig själv...

På en nivå långt under min förmåga lyckades jag trots allt slita mig runt utan att bli ikappåkt bakifrån och gick till slut imål som 2:a i H-55 klassen, ett bra resultat som inte berodde på mig själv utan på ett ganska mediokert motstånd. Men som sagt bra för mig och jag stärkte dessutom min totalledning i cupen...