På väg hem...
Vi har påbörjat vår resa hemåt men tar det lugnt och tillbringar helgen på en ställplats strax utanför Nürnberg, vi är alltså nere på låglandet igen och det är faktiskt riktigt skönt för omväxlings skull. Jag har normalt sett inte ont av hög höjd men den sista veckan sedan tävlingen har varit riktigt seg, jag hade en fruktansvärt jobbig dag på själva racet då jag inte besitter de klätteregenskaperna som behövs för ett så extremt race men jag tror också att höjden spelade mig ett spratt denna gång...
Under hela veckan sedan tävlingen har vi fricampat på över 2000m och även om jag vilat tre dagar från cyklandet så har vi vandrat långa dagsturer ännu högre upp i bergen och varje dag har varit extremt kämpig, igår cyklade jag mitt första pass sedan i söndags och även detta lugna distanspass var oerhört jobbigt så idag var det skönt att bara sitta still i bilen halva dagen på vår färd norrut...
Det känns redan lättare med andningen och syresättningen och planen är nu att köra några korta intervallpass under helgen för att försöka få igång pulsen utan att slita ner kroppen för mycket. Sedan blir det ju ytterligare några resdagar innan vi är hemma i Sverige igen framåt onsdagskvällen, på torsdag väntar ännu ett kort intervallpass och på fredag kör jag upp till Motala och långlopps SM.
På lördag får jag svaret på om jag har haft någon nytta av att vistas på hög höjd långa perioder den senaste månaden men oavsett så kan det inte gå tyngre än senaste racet...
Nedan några bilder från våra "ställplatser" på hög höjd...
.
.
.
.
.
.
.
Morgonen två dagar senare...
Ja två dagar efter racet är jag äntligen pigg nog att ge en kort racerapport och det blir verkligen den korta versionen. Det var i särklass det hårdaste race jag någonsin gjort och med sega ben redan från start blev det ingen rolig historia...
Om det var den höga höjden som spökade eller om jag bara var allmänt kass vetetusan men tungt gick det och om vi hoppar fram fem och en halv timme i loppet så sammanfattar väl den sista milen loppet i sin helhet ganska bra...
70 km körda och jag passerar alltså 10 km kvar skylten efter fem och enhalv timmes lidande, nu är det inte långt kvar tänker jag lite lätt positivt även om jag vet att sista milen är en helvetisk stigning nerifrån avgrunden och upp till mål på 2250 m. Det dröjer dock inte länge innan jag inser att det kommer bli de värsta 10 kilometrarna i mitt liv...
När jag efter någon kilometers gnetande tittar ner på cykeldatorn och ser att jag knappt rör mig framåt, "farten" pendlar mellan tre och fyra kilometer i timmen och efter lite snabbt huvudträknande så förstår jag att det här kommer ta tid och att jag inte var så nära målgång som jag först trodde. Halvvägs upp blir det så brant att jag måste hoppa av hojen och börja gå puttandes cykeln framför mig, nu rör jag mig framåt/uppåt med ett par kilometer i timmens fart och jag vill bara lägga mig ner och skita i allt. Efter en evighet kommer jag imål på 7,05 i tid och sista milen har alltså tagit mig sanslösa en och enhalv timme. Jag blir 24:a av 50 startande i H-50 och 118:e man totalt, 80 kilometer och över 3400 sinnessjukt branta höjdmeter är avverkat och ALDRIG mer är den första tanke som far i mitt huvud och jag har inte ändrat mig ännu...
En extremt trött gubbe...
Dagen före...
Dagen före race och nervositeten smyger sig på, 49 gubbar anmälda i min klass och alla jag sett hittills ser ut som små bergsgetter i 50 kilos klassen. Själv känner jag mig stor och tung men jag har gjort vad jag kunnat för att förbereda mig på bästa sätt...
Jag har många timmar i benen och många höjdmeter är klättrade den senaste månaden, igår testade jag de två freeride utförskörningarna som är en del av bikeparken här och som ingår i racet. Efter några försiktiga åk så kör jag alla A-linjer vilket faktiskt förvånar mig själv, jag lär inte vara snabbast utför men jag tar mig ner på ett säkert sätt utan att fega ur eller behöva köra de lättare men betydligt längre B-linjerna...
Idag har servat hojen, bytt bromsklossar samt bakdäck. Sedan har jag bara rullat ur benen lätt en timme men lyckades ändå punktera två gånger så nu hoppas jag att oturen stannar med detta och att jag slipper några tekniska missöden imorgon, klockan åtta imorgonbitti går starten och det lär nog ta en bit över sex timmar innan jag är imål. Målsättningen är att köra mig dödstrött så får vi se vad det räcker till...
På väg upp i liften för lite träning i bikeparken...
Ok, nu kör vi...
Det var en lång väg ner...
Den första freeride delen som ingår i racet var ganska snabbåkt med en del lättare hopp...
Den andra sträckan bestod inte av en enda rak meter, det svängde hit o dit i kraftigt doserande kurvor under fyra kilometers utförsåkning. Jag kände mig riktigt yr och sjösjuk resten av kvällen...
Dagens andra punktering...
imorgon är det dax...
Hej igen...
Då var jag tillbaka efter en periods bloggtorka, är det semester så är det och det gäller även bloggandet. Jag har precis avverkat en vecka i regionen Piemonte i nord/östra Italien, närmare bestämt strax utanför den lilla byn La Morra som ligger några kilometer från Barolo. För er som inte känner till det så är det här världens bästa viner produceras.
Efter alpernas många höjdmeter har det alltså blivit en veckas träning i en mera normal terräng, även om det är lite småkuperat här också så går det ju inte att jämföra med de riktiga bergen. Förutom träning så har vi ätit gott och smakat mycket vin, på tal om vin så är det just på en vingård vi har bott fast i husbilen. Vi har ett ställe där vi varit några gånger förut och där dom har plats för några campande gäster i "trädgården". Ett litet familjeföretag som styrs med en järnhand av frun Velda, dom producerar vin i mindre skala (60-90,000 flaskor/år) som håller världsklass, husbilen är välfylld så nu har vi några års konsumtion med oss hem...
Fast ännu är vi inte på väg hem, nu är vi på väg till San Viglio de Marebbe i Dolomiterna där jag ska köra Kronplatz mtb marathon på söndag, 81 km och ca 3300hm varav en 8 km lång freeride utförskörning i bikeparken och som avslutning en målgång uppe på 2200hm. Det blir nåt att bita i och det gäller att spara på en del krafter till den sista stigningen upp mot mål för det är ingen snäll avslutning, jag ska också försöka hinna med att köra den långa freeride delen innan racet så att jag är lite förberedd på vad som väntar...
Efter tävlingen stannar vi ytterligare en vecka i Dolomiterna så det blir en fin höghöjdsperiod att ha i kroppen innan jag kommer hem och kör SM i långlopp den 5:e augusti...
Camping i "trädgården"...
Med pool på vingården så har det blivit både en hel del sol & bad under veckan...
Det är fint bland vinkullarna...
Cyklade fel en dag och hamnade på ett riktigt skumt ställe...
Vykort från paradiset...
Jag är just nu och snurrar med min mountainbike i de italienska alperna, närmare bestämt i park natzionale gran paradiso. En stor nationalpark som ligger mellan Aostadalen och Frankrike.
En bild säger mer än tusen ord sägs det ju så jag ska inte bli långdragen här utan låter bilderna tala för sig själva, bilderna och namnet på parken...
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Mot nya äventyr...
I morgon drar vi vidare bort mot de italienska alperna, vi kör först upp över col de l'iseran på 2770 meters höjd. Madde kör bilen och jag cyklar i vanlig ordning, vill ju inte missa chansen att samla på mig ännu ett legendariskt pass...
Under veckan som varit har jag kört col du mollard 1638m, col de la croix de fer 2067m, col du glandon 1924m, col du Madeleine 2000m och col du chaussy 1533m. På vägen upp för den sistnämnda fick jag även chansen att cykla lacets de Montvernier med sina fantastiska hårnålskurvor...
Ja det blir mycket backar som ni förstår, jag kör hyfsat lugnt och njuter av varje klättring. Ingen hårdkörning alltså men musklerna blir trötta ändå då man ju inte riktigt är van vid denna typ av cykling och det är just vanan att klättra långa backar och många höjdmeter jag vill få innan den 23 juli då jag kör nästa mtb marathon borta i Dolomiterna...
Men som sagt, innan dess ska jag först passera de italienska alperna för att se om det finns några bra backar att bränna upp för där, första anhalt blir Aostadalen...
Lacets de Montvernier, den minsta klättringen under veckan men spektakulär så det räcker...
Jag tävlar ju nästan bara mtb långlopp men ibland är det kul att variera träningen med racer, speciellt i dessa miljöer...
Full fart...
Vi har de bra...
Vi har det bra, riktigt bra. Inga bakslag efter tävlingen i Alsace och dagarna här i franska alperna har varit osannolikt fina, vi har haft upp emot 30 grader varmt ända uppe på 2000 höjdmeter och helt vindstilla. Jag samlar på mig bergspass så det bara smäller om det och idag fick jag sällskap av Madde som knappt cyklat totalt en vecka i år. Vilken kämpekvinna hon är, hänger med mig upp till col de la Madeleine 2000 meter över havet, hatten av för den bedriften säger jag bara...
Nu fortsätter vi semestern med ännu fler bergspass, haregött sålänge...
Tack hjärtat för att jag fick dela denna fantastiska dag med dig ❤
Där långt borta har vi Mont Blanc...
Jahapp, de här gick ju fint...
Efter en natt med ösregnet smattrandes på husbilstaket och mardrömmar om att takpannorna där hemma på huset i Sverige helt plötsligt var som bortblåsta, vilket innebar att vattnet bara forsade ner i huset så var det då dax för mtb långlopp med start klockan 07,30 imorse. Inte bästa uppladdningen kan jag säga då det kändes som att jag inte sovit många minuter överhuvudtaget inatt...
Ett tag funderade jag på att skita i allt och dra härifrån med svansen mellan benen men som tur var kom jag snart på bättre tankar. Det var inget stort race trots närmare 800 deltagare, ett stort antal olika distanser innebar att i 90 km racet blev vi bara drygt 150 startande, inga klasser utan alla mot alla precis som det ska va när det inte kallas "tävling". Men licens va man tvungen att ha och nummerlapp på styret, en stor målportal hade dom också...
Det började bra med att jag hängde på en snabbing ut ur tävlingsområdet och upp genom byn, i första rondellen fanns varken flaggvakter eller pilar och när vi kollar bakåt för att få en eventuell fingervisning om vart vi ska ta vägen syns inte en enda cyklist till. Vi får helt enkelt ta några varv i rondellen och vänta in klungan för att hänga på dom som vet vart vi ska, det är nog så att i motionslopp är det inte så noga att ge gärnet direkt från start tydligen. Iallafall inte när det ska cyklas 6-8+ timmar...
När vi väl är på rätt spår gasar nästa snabbing på och jag känner också mig pigg så varför inte, vi kommer snabbt ut ur stan och in på det första stigpartiet. Vi svänger vänster i ett kors och snabbingen drar ifrån, jag kollar bakåt och ser att även denna gång har klungan låtit oss köra på. Jag lägger mig i mitt eget tempo och väntar på att bli ikappåkt men istället möter jag snabbingen som har vänt då han insett att han åkt åt fel håll i ett par minuter...
Fasiken inte nu igen tänker jag och vänder snabbt jag också, framme i korset där vi tog vänster har alla andra tagit höger och nu tar det en stund innan vi ser bakändan på klungan som redan har splittrats i flera mindre grupper, snabbingen är för snabb för mig och jag har heller ingen lust att gå på rött i ett så här tidigt skede av loppet så jag släpper honom i hans allt för intensiva åkning upp genom fältet...
Det tar en lång stund innan jag forcerat såpass att jag tror mig vara åtminstånde topp tio, det är omöjligt att veta exakt och inte en käft snackar engelska så det är bara att köra på i mitt tempo så får målgången visa hur långt fram jag nått. Med ca 40 km kvar svänger vi ut på en blöt grusväg och här syns tydligt av däckspåren att det bara är fyra cyklister som passerat före mig, nu får jag lite extra energi och när jag efter ytterligare ett par mil passerar nästa cyklist så förstår jag att nu jäklar snackar vi i bästa fall en pallplacering...
Jag kör sedan ifrån fyran i loppet ganska rejält sista milen men kommer inte heller ikapp någon mer så imål rullar jag till slut in som trea av alla startande, kroppen har presterat på topp trots en sjukdomsperiod och det var milsvid skillnad på känslan idag jämfört med lida loop för tre veckor sedan då jag körde kroppen i botten. Nu säger väl inte detta resultat så mycket om min dagsform egentligen utan bekräftar väl mer att i Frankrike är motionärer just motionärer till skillnad från i Sverige...
Kul var det iallafall att få en liten pallplats efter en massa punkteringar och sjukdom tidigare i sommar, förövrigt måste jag bara passa på att rekommendera området Wangenbourg-Engenthal i Alsace som bjuder på mtb spår i världsklass, extremt roliga singeltracks och vill man cykla detta motionslopp på mtb då går det årligen i början av juli. 300 spänn i anmälningsavgift och jag som blev trea höll på ute i spåret i 6 timmar och tjugo minuter, mycket valuta för pengarna och dessutom fick jag både finisher T-shirt och champagne när jag gick imål, bara de ni 👍👍👍
Motionär...
Imorgon är det dax för race igen, eller rättare sagt motionslopp vad det nu är för skillnad när det hela kommer till kritan, alla har nummerlapp på styret och nån ska bli först imål liksom. Det finns ju en del stora "motionslopp" därhemma i Sverige med ganska proffsiga startfält och hur det är här i Frankrike det får jag väl se imorgon...
Oavsett klass på deltagare så kommer jag att delta som "turist" imorgon, den här senaste förkylningen är segdragen och jag är tyvärr fortfarande lite lätt snuvig och rosslig. Dessutom och av förklarliga skäl så antar jag att det inte finns någon som helst fart i benen nu längre efter tre veckor utan ett enda hårt pass, jag har visserligen kunnat cykla den senaste veckan men jag har tagit det väldigt lugnt och försiktigt för att inte förvärra det hela...
90 kilometer varav 65 km riktigt fina singeltracks i böljande skogsterräng och 2400 höjdmeters klättring är vad som väntar och jag ser mer fram emot upplevelsen än racet faktiskt, det är riktigt nice natur häromkring i ett böljande urskogslandskap som jag inte trodde fanns i dom här trakterna av Europa...
Imorgon väntar snabba skogsvägar...
Underbara singeltracks...
Och en & annan borg...
