Ja vad händer egentligen i Kjell Olsens liv kanske ni undrar efter 12 dagar utan något inlägg här på bloggen, ja inte mycket vill jag lova...

Jag väntar väl främst på bättre å varmare tider och under tiden gnetar jag på med mina zwiftrace, jag väntar och hoppas också på att jag snart får ta de där sprutorna alla pratar om, inte för att jag vill men för att jag antagligen måste om jag vill fly landet till hösten. Och då mina vänner, då kommer jag inte hem igen på ett bra tag...

Jag som hade förberett mig så väl inför gårdagens gravel recon runda genom att via komoot appen märka ut en som jag trodde skulle bli en perfekt grusvägsrunda. Självklart litade jag sedan till 100 % på min wahoo:s gps funktion som lotsade mig ut på sedan tidigare okända grusvägar, till en början gick det bra men halvvägs genom rundan blev grusvägen allt sämre å sämre. Snart blev den så dålig att jag inte ens hade tagit mig fram på mountainbiken och strax därefter fick jag bära cykeln. I TVÅ JÄVLA KILOMETER...

Jag fick en fin jubileumshälsnig från zwift igår då det på dagen var exakt ett år sedan vi "träffades" för första gången, tänk vad ett år går fort när man har roligt tillsammans...

Det som först började som en försiktig vänskap gick snabbt över till blomstrande kärlek, vi har funnits där för varandra i ur och skur redan från dag ett och i dessa bedrövliga coronatider med restriktioner och inställda cykeltävlingar över hela världen har du bjudit upp till dans med helt covidsäkrade race och gruppträningar närhelst man varit sugen...

Ja, oavsett väder och vind, tid på dygnet eller vilken som helst bortförklaring jag kunnat hitta så har du funnits där vid min sida när jag som mest behövt det. Du är den mest trofasta och pålitligaste cykelkompis jag någonsin haft...

Men även om jag föll för dig omgående så släppte du mig inte in på livet direkt från början, du höll mig på lite lagom avstånd och jag fick verkligen visa mig värdig innan jag fick vara med och leka på allvar. Vid de första tjugotalet tillfällen så "ställde" du av mig så det skvätte om det, redan tre minuter in i ett race så var det "game over" för mig. Vafan är det som händer minns jag att jag tänkte, hur ska jag någonsin kunna hänga med i detta vansinnestempo...

Det tog som sagt ett tag innan jag ens hängde med en klunga in i mål då långt bak i gruppen utan skuggan av en chans att vara med i matchen på allvar, men ganska snart började jag komma in i det hela och allteftersom tekniken/taktiken förbättrades så placerade jag mig också längre fram på racen. Min naturliga styrka är spurten och när jag helt plötsligt hade lite krafter kvar att spendera mot slutet så kom framgångarna snabbt...

Nu 365 dagar senare kan jag summera vårt första år tillsammans med att jag från att startat första racet i C klassen numera (för närvarande) är en A åkare. Jag har under detta år förutom en hel del vanliga träningar kört 113 zwiftrace, detta har resulterat i 38 pallplatser varav 22 segrar. 

Jag har erövrat mina lightweight mielenstein hjul uppför alpen, jag har fått min zwift concept "Thron" bike för 50,000 avverkade höjdmeter. Jag hade hoppats hinna köra minst ett varv på alla befintliga banor på zwift men tiden har inte riktigt räckt till nu i slutspurten så det återstår tre banor, det är tre av de längsta och med mest höjdmeter också så det krävs ju ett antal timmar för var och en av dem. Planen är att avverka dom så fort som möjligt så är det gjort. De flesta "badgers" är också fixade, några få riktigt svåra återstår, bla att maxa 2000w vilket jag nog får inse vara omöjlig för mig...

Hur ser vår gemensamma framtid ut då, jo jag tror nog att vår kärlek är för evigt, visserligen är jag en sann solskenscyklist utan dess like och älskar att cykla utomhus i sol och värme, på spännande platser runt om i världen och då både racer, gravel och mtb. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra och om du bara kan ha överseende med ett snesteg eller två emellanåt så är jag din för evigt. Så vad säger du, ska vi köra på ??

 

Igår kändes det skit å idag kändes det ännu sämre, jag får inte upp pulsen och jag får ingen luft känns det som. Efter förmiddagens zwiftrace så känns det som att jag inhalerat taggtråd i luftrören, helt klart är pollensäsongen här med full kraft och det är väl bara att inse att tuffa tider väntar ett tag framöver.

Även idag gick jag långt under min normala förmåga men knep ändå en fin 3:e plats i H-55 klassen, jag borde ju inte klaga när det ändå går bra placeringsmässigt men det sliter hårt när kroppen inte fungerar till 100% och det tar nog ett tag innan luftrören återhämtat sig från dagens misshandel. 

För första gången sedan jag minns inte när har jag varit iväg med husbilen över påskhelgen utan cykel och det på ett ställe där jag verkligen hade velat dra ett varv i terrängen, nämligen kinnekulle...

Nu har jag ju ingen mountainbike för tillfället så det är inte mycket att göra åt, vi fick trots frånvaron av cykelaktiviteter ett par fina dagar i stenbrottet och faktum är att en liten cykelrunda blev det ju faktiskt ändå. Den gamla gubbacykeln fick äntligen rulla lite för ovanlighetens skull då vi tog en tur ned till trägårdscafeet vid Hällekis säteri för en finlunch på långfredagen...

På påskafton körde vi hemåt igen för en middag med barn å barnbarn och först igår kväll blev det ett riktigt cykelpass igen då jag körde ZHR master weekender series på zwift, 80 km och många höjdmeter med den sämsta känslan på väldigt länge gjorde det hela till en ganska obehaglig upplevelse, jag fick släppa tätgruppen redan efter 30 km och sedan låg jag helt ensam i ingenmansland resten av racet. Hade jag inte lovat mig själv för en herrans massa år sedan att ALDRIG bryta ett race i onödan så hade jag hoppat av igår, men lovat är lovat och man håller sitt löfte. Inte minst när man lovat sig själv...

På en nivå långt under min förmåga lyckades jag trots allt slita mig runt utan att bli ikappåkt bakifrån och gick till slut imål som 2:a i H-55 klassen, ett bra resultat som inte berodde på mig själv utan på ett ganska mediokert motstånd. Men som sagt bra för mig och jag stärkte dessutom min totalledning i cupen...

Äntligen fick jag igår eftermiddag till ett kort utomhuspass på gravelbiken då jag hade en liten kort "lucka" mellan två "måsten" som stod på schemat. Det var över en månad sedan sist jag cyklade utomhus nere i Spanien och även om det igår bara blev ett kort återhämtningspass så var det väldigt skönt att få lite frisk luft...