Igår fick jag som kronan på verket efter ett par veckor med hyfsat mycket träning äntligen till ett "riktigt" långpass då vi var ett större gäng här i Borås som körde 140 km racer, fin känsla i kroppen men lite jobbigt för handen när asfalten bitvis var lite dålig. Skönt ändå att vara igång med lite längre utepass igen…

Jag har som sagt fått till ett par 10+ timmars träningsveckor nu det sista och börjar så smått känna mig stark och stabil igen, det är med andra ord dax att börja blanda in lite zwiftrace i träningen och börja jobba upp toppformen inför ja jag vet inte vad egentligen. En höst fyllt av zwiftrace antar jag…

Det är kul med zwift och grymt tidseffektivt, det finns hur många race som helst att välja på och istort sett dygnet runt ger det mig oändliga möjligheter att få utlopp för höga dopaminpåslag. Inga mer långa resor till tävlingarna eller dyra anmälningsavgiften för min del, iallafall inte i den omfattning som förr om åren…

Visst kommer jag tävla utomhus i fortsättningen också men mycket mer sparsamt och då på väl utvalda arrangemang runt om i världen, mer om det senare när världen är "back on track" igen. Just nu är det mesta osäkert men det finns ett gäng spännande utmaningar både borta i Asien och här i Europa som jag vill genomföra inom en hyfsat snar framtid…

Efter några dagar ute på Møn i sydöstra Sjealland så är vi nu påväg hemåt igen, tanken var först att köra upp till Tisvildeleje några dagar som avslutning på Danmarksvistelsen och köra lite nice mtb på de fantastiska lederna där. Men då jag fortfarande inte klarar att hålla i ett rakt mtb styre så skippar vi det och drar direkt hem…

Ön Møn förresten, var en väldigt trevlig bekantskap. Fin natur och ett myller av små smala asfalterade vägar, de flesta cykelpass hittills i Danmark har varit på max två timmar då handen inte klarat någon längre påfrestning. Jag har dock simulerat längre distanser genom att sticka ut å cykla innan frukost på fastande mage, det funkar bra för mig och kroppen har fått jobba och anpassa sig lite mer än vad annars vore fallet. Men igår steppade jag upp ett snäpp och var ute på blandat underlag med gravelbiken i 90 km och 3,45 i tid, då med frukost i magen…

Känslan är väl att det får bli racer å gravel ett bra tag framöver, handen blir sakta bättre men långt ifrån i den takt som jag hade hoppats på. Även grusvägscykling är påfrestande så det måste vara fina vägar om det ska funka. Men återigen, jag är jäkligt glad att jag överhuvudtaget kan cykla…

Nedan en liten bildkavalkad från våra dagar på  "the Isle of Møn"…

När vi anlände Tisvildeleje så visade det sig att hela strandområdet där vi brukar fricampa höll på att förvandlas till ett stort festivalområde, det är det årliga musikfesten "musik i lejjet" som efter ett års uppehåll återigen skall genomföras. Allt för stökigt för oss tyckte vi och drog vidare söderut till Liseleje istället, det ligger ju bara en mil söderut på andra sidan det stora skogsområdet och ger tillgång till samma stigar och grusvägar som Tisvildeleje så helt ok ändå trots att vi fick ändra våra planer…

Det funkar riktigt bra att köra gravelbike då jag håller uppe i bromshandtagen så det har blivit många mil "gravel" såhär i inledningen av resan, mtb:n får däremot vänta ytterligare ett tag då handen inte klarar att hålla i ett rakt styre ännu. Jag kör smidighetsövningar flera ggr om dagen och även om det sakta blir bättre så är jag fortfarande stel och öm i högerhanden…

Jag har ingen brådska och är väldigt glad över att jag kan cykla överhuvudtaget så det är väl bara att köra på med det jag klarar av så blir det nog bra tillslut ska ni se…

Dessutom klarar jag ju av att bada och jösses vad vi badar, 23 grader i havet och jag minns inte när jag senast kunde ligga i och njuta som jag gjort i sommar. Livet är trots all ganska bra just nu…

Ja igårkväll blev det ett trevligt häng på Garage Bar i Höganäs, ett ställe som verkligen kan rekommenderas. Bra käk, goda bärs å skön musik en ljummen sommarkväll kan aldrig gå fel…

I dag har vi mellanlandat i Höganäs på vår väg söderut till Danmark och Tisvildeleje, ett par dagars stopp här inleddes med en ölprovning på Höganäs bryggeri i eftermiddags och imorgon väntar en middag med en spelning på utescenen på Garage Bar innan vi kör vidare framåt fredag förmiddag.

Jag har kört några träningar på zwift den senaste veckan och innan vi körde hemifrån i dag efter lunch så hann jag med ett första A race på zwift sedan crashen för en månad sedan, dagens 9:e plats bekräftar att trycket finns kvar i benen men att uthålligheten behöver bättras på. Handen blir sakta bättre dag för dag så planen och förhoppningarna är att jag ska samla på mig lite grundläggande timmar och mil under de två veckorna i Danmark, sedan tar jag tag i hårdträningen när jag är tillbaka på svensk mark igen framåt början av augusti…

Vi åker till Danmark om några dagar för att avsluta semestern med någon veckas dejlig dansk gemyt, självklart vill jag ha med mina hojjar och idag gjorde jag en första test för att se hur det funkar att cykla ute i verklighetern med min hand. En kort runda på gatan utanför med mountainbiken fick mig att inse att njae, just mtb får nog vänta ett tag, det blir helt fel belastning i handflatan och smärtar allt för mycket. På gravelbiken gick det desto bättre och efter en lugn runda på 25 km så har jag stora förhoppningar om att få ihop några mil under resten av semestern…

Bägge cyklarna följer såklart med (förhoppningsvis kan jag cykla mtb om några dagar) och imorgon ska jag försöka få ett smidigare och följsammare ortos/stödskydd för handen då jag ska på återbesök hos arbetsterapin på sjukhuset, hoppet lever i allra högsta grad om en avslutande andra sommarhalvek på två hjul…

I förrgår drog läkaren ut de två spikarna som fixerat frakturen i handen och det var väl inte det trevligaste jag varit med om vill jag lova, det var värsta stenåldersmetoden typ ta en trädpinne mellan tänderna å bit ihop allt vad du kan medans någon drar för livet för att få loss spikarna ur skelettet inne i handen. Utan bedövning !!!  Jag trodde vi levde i 2000 talet men där hade jag tydligen fel…

Jag hade nog fel om en del annat också, förhoppningen om att kunna cykla ute ganska omgående känns inte så aktuell längre, handen är helt obrukbar och smärtan efter operationen och återbesöket häromdagen är värre än någonsin. Med facit i hand så hade det nog varit bättre att självläka frakturen utan inblandning av sjukvården…

Men trots allt, jag har klarat av några zwiftpass nere i garaget även om det är besvärligt och smärtsamt, så vägen tillbaka är så sakteliga påbörjad vilket känns bra…

Något som skulle kännts ännu bättre hade väl varit att min sedan väldigt länge beställda och efterlängtade Specialized epic expert fs hade levererats, det är ingen försening pga diverse kända orsaker inom cykelbranchen jag pratar om för dom har jag redan gått genom. Cykeln är skickad för över en månad sedan med mig som mottagare och den går att spåra till Specializeds "hub" i Sverige dit den anlände för en månad sedan. Därefter är den spårlöst borta ???  Ingen vet något och återkopplingen är under all kritik, det är väl bara att "gratulera" någon annan till en fin cykel å glömma bort hela historien…