Vi börjar med det tråkiga, till slut kom verkligheten ikapp mig och efter söndagens motionslopp viaredssjön runt så kollapsade mina luftrör totalt, det har ju verkat som att min nya kortisoninhalator har hjälp mig mer än någon medicin tidigare men nu fick jag alltså ett rejält bakslag trots allt, för tillfället är det inte att tänka på någon som helst fysisk aktivitet....

Sedan till det roliga, det är inte bara jag som tycker att spårbyggarna i Tisvildeleje gör ett bra jobb, mina favoritstigar i Danmark har röstats fram som några av de allra bästa i hela Danmark. Det tycker jag är riktigt kul...

Det verkade bli just en sån där fin, varm och solig dag som jag hoppats på igår när jag vaknade så det blev en snabb frukost och sedan åkte jag ner till Sandareds IP och efteranmälde mig till motionsloppet viaredssjön runt tidigt på morgonen...

Jag behöver få till både lite fler distanspass och bra fartträning så detta blev ju en toppenbra kombo med 105 km motionslopp och några starka "konkurrenter" istället för att träna själv en söndag. Bara några kilometer efter start när vi svänger upp på den smala cykelvägen mot viareds industriområde spricker det av och vi blir sju cyklister i tätgruppen eller den så kallade "morgonutbrytningen"...

Det rullade på riktigt bra och jag kände att de där knäböjningarna med skivstång jag gjorde i fredags inte riktigt var rätt uppladdning inför att försöka cykla snabbt två dagar senare, jag var rätt så stel i baksidan av låren vill jag lova. Men va fasiken, motionslopp är ju precis vad det är så man får inte ta det allt för allvarligt, jag gick runt och tog min "lilla" förning så gott jag kunde men i backen mot Töllsjö med ca 35 km kvar fick jag ge mig, då hade redan en gubbe släppt så jag fortsatte ensam som 6:e man och lyckades faktiskt hålla uppe farten såpass på egen hand att jag inte blev ikappåkt bakifrån av någon jagande grupp.

Jag rullade imål som 6:e man och söndagens målsättning var uppfylld, ett bra distanspass med lite fart å fläkt. Förresten så var förste man över linjen Daniel Rytz som förövrigt är en av de två rösterna i den helt förträffliga podden "cykelwebbenpodden" 👌👍

Har ni inte lyssnat förut så gå in och gör det nu,. Vem vet, kanske kommer det en liten "Racerapport" från just viaredssjön runt...

17:e maj idag å stort grattis till mig som ju faktiskt är lite halvnorsk, ja det är alltså den 17:e maj alleredan och bara drygt en månad kvar innan det vänder å går mot mörkare tider. Jag som knappt cyklat i kort/kort ännu, hua mig😱...

Det är tur att man har varmare breddgrader att se fram emot, nu närmast till sommarsemestern som börjar just till midsommar och ska tillbringas i trakterna runt Girona i norra Spanien. Det ska visst vara riktigt bra cykling där och dessutom garanterat kort/kort klimat.

Sedan har vi ju den långa vintersäsongen i Thailand att se fram emot längre fram, vi sitter nu och planerar datum för vistelsen och det lutar att jag åker dit någongång under november månad för att stanna mars ut nästa år. Tänk att jag gick i funderingar i vintras om att det kanska var dax att sälja huset där nere, att vi efter tio år kanske var färdiga med Thailand och skulle göra något annat om vintrarna istället. Jag vet inte hur jag tänkte där egentligen, jag hade nog värmeslag eller någonting för det är ju helt sinnessjukt ologiska tankar att komma från mig som fryser här hemma när det är 18 grader varmt...

Lite om träningen också då, i förrgår fick jag till en riktigt fin långtur på gravelbiken, jag passerade Fritsla by drygt halvvägs ut på rundan och tog mig tid att ta ett fikastopp på caféet i byn. Jag känner mig ofta stressad och på språng mot nästa "måsten" nästan hela tiden men i onsdags fokuserade jag på att njuta av cyklingen utan brådska hem och fikastoppet i solen på uteserveringen satte fin guldkand på dagen som helhet...

I går körde jag tunga intervaller på monarken nere i garaget trots finväder, jag gjorde det direkt efter jobbet för att få tid att ta med sonsonen Casper till klubbens ungdomsträning för första gången, nu är han ju bara två och ett halvt år så någon träning är det inte tal om men han fullkomligt älskar sin springcykel och jag tänkte att vi kunde vara med vid samlingen innan träningen startade så att han kunde få "springcykla" omkring lite med dom andra större ungarna en stund. En liten introduktion liksom, gissa om det blev uppskattat från hans sida, jag fick bära honom från den lilla teknikbanan för att få hem honom. Näpp, jag ska inte hem, jag ska cykla mera upprepade han gång på gång när jag försökte övertala honom om att vi skulle åka hem. För övrigt många ungdomar som vanligt på träningen och det är riktigt kul att se så mycket cykelglädje hos så många småcyklister...

Nu närmast väntar några dagar med lite mindre träning och lite mera fix med hus å trädgård innan jag förhoppningsvis kör viaredssjön runt på söndag, ett strax över 100 km långt motionslopp på landsväg som blir ett perfekt tillfälle till lite bra distansträning med tävlingsinslag. Om nu bara regnet håller sig borta, annars blir det garage race istället...

Slutligen några bilder från Caspers första klubbträning...

Jag som var så pigg å fräsch på själva tävlingsdagen, det vart länge sedan jag haft en liknande känsla... men sedan hände något, inte dagen efter kanske för då vilade jag helt från ansträngande aktiviteter men i går försökte jag mig på en lättare cykelrunda och jag var allt annat än pigg måste jag erkänna. Likadant idag när jag cyklade en mtb sväng med min son Charlie, trevligt värre var det men som någon superhjälte kände jag mig definitivt inte...

Jag har väl känt av detta under några år nu, att återhämtningen tar betydligt längre tid än tidigare. Jag är inne på mitt 56:e år och jag börjar väl helt enkelt bli gammal på riktigt, inte bara efter träning eller tävling är jag trött, efter jobbet vill jag inget hellre än att ta en tupplur i soffan för att orka med att göra något mer överhuvudtaget...

Jag vet ju att jag har en betydligt bättre fysik och hälsostatus än de allra flesta jämnåriga men ändå, jämför jag med mig själv så går det spikrakt utför känns det som. Jag har ju nämnt tidigare att jag fokuserar mer på styrka än kondition numera för att försöka kompensera de andra fysiska förutsättningarna som stadigt försämras från år till år pga ålder och som är omöjliga att göra något åt, eller är dom verkligen det ???

Man skulle hitta den berömda och mytomspunna ungdomens källa eller något liknande, finns det kanske något mirakelmedel där ute som kan bromsa upp förfallet som helt uppenbart har satt igång i min kropp. Jag hoppas det, det finns helt säkert en massa hokuspokus mirakelkurer som inte hjälper ett skit men kanske finns där också något med lite substans i. Jag tror det, och jag hoppas att jag kan bli överbevisad om att kosttillskottet CELLEXCIR verkligen levererar vad det lovar genom att jag tänker prova själv en månad...

Jag trodde faktiskt aldrig att jag själv skulle hamna i en sådan här åldersnoja men när man väl är där, ja då griper man desperat efter de halmstrån man ser...

Jag fick ju ett sent infall i fredags eftermiddag att jag skulle köra upp till Skövde och ställa upp i Billingeracet trots bristen på tävlingsform i kroppen, jag har ju precis avslutat en lugnare återhämtningsperiod efter min vintersäsong i Thailand och är inne i startfasen av uppbyggnadsträning inför nästa vinter.

Några race har jag ändå tänkt köra här hemma i sommar men då endast med målsättningen att få till lite bra och hårda träningstillfällen och nu när vädret plötsligt blev bättre så fick jag lite feeling och Billingeracet fick bli ett sådant tillfälle.

Sikken dag det blev, bra väder och torra stigar på en av de finaste långloppsbanor vi har här i landet, jag åkte omkring med ett enda stort leende på läpparn i stort sett från start till mål, någon ambition på topp placering hade jag som sagt inte och utan seedning så var det startfålla fyra som gällde, kom dit fem minuter innan start så det blev inte bara sista startgrupp i tävlingsklassen utan också allra sista led i startgruppen.

Nåja, det gjorde som sagt inget. Jag gick ut lugnt i starten, hittade en lagom ansträngningsnivå och höll mig där tävlingen igenom. Jag lät benen jobba mer än hjärtat, helt i linje med mitt träningsupplägg för tillfället där benstyrka och lokal kapacitet prioriteras i första hand.

Kom imål som 16:e gubbe i H-50 med en känsla av att utan problem kunna köra ett varv till, jag är riktigt glad över att jag ställde upp och fick vara med om en kanonfin dag på underbara stigar. Dessutom fick jag med mig en riktigt bra känsla om att jag nog är på rätt spår ang mitt träningsupplägg...

Högst oplanerat har jag plötsligt bestämt mig för att tävla imorgon, Billingeracet får helt enkelt bli veckans distanspass och nu när vädret verkar vända till det bättre så åker jag dit ikväll och efteranmäler mig på plats. Jag har längtat efter att få sätta på mig nummerlappen igen och även om jag inte på något sätt är tränad för att prestera så ser jag fram emot morgondagen, Billingeracet är en riktigt fin tävling och det sporrar alltid lite extra att få "träna" så tävlingslikt som möjligt ihop med en massa andra cyklister...

Ja vad är meningen med livet egentligen, för mig är det för tillfället att försöka överleva tills solen och värmen visar sig igen. Att sitta nere i garaget och köra intervaller på monarken är väl inte det roligaste sättet att träna cykel nu i maj månad, men jag vägrar att anpassa mig till det klimat som för tillfället råder och även om det faktiskt finns kläder för alla väder så finns det ju som tur är också varma garage att sitta å träna i...

Sedan distanspasset i onsdags då jag senast på riktigt "njöt" av att cykla så har det blivit två intervallpass nere i garaget på monarken. Effektivt och nödvändigt ja, njutbart njaää...

Gårdagens grusvägsrunda med min son Charlie var desto trevligare, det är alltid kul med sällskap och det höjde motivationen rejält även om vi frös om fötterna mot slutet.

Jag längtar efter varma och svettiga träningsrundor och jag längtar efter att få sätta på mig nummerlappen och tävla under förhållanden som min kropp trivs med. Jag längtar helt enkelt "hem"...

Äntligen fick jag kört ett distanspass värt namnet då jag och Pauli igår klämde till med finfina 175 kilometer i ett strålande vårväder, det var det första långpasset sedan jag körde den sista etappen av tour of Phuket den 13:e mars och bäst av allt, det kändes ingenting i låret... Inte från skadan alltså, att det känns stelt i lårmusklerna efter sex timmar i sadeln är väl inte så konstigt men helt klart är att ju mer jag rör på benet desto bättre för lårkakan...