Sista kvällen...
Ja imorgon flyger jag hem så det här är ju sista kvällen för denna period men jag är inte helt färdig här för säsongen. Jag kommer ju tillbaka om två veckor. Jag är fortfarande inte helt frisk vilket faktiskt gör det lite lättare när jag får racerapport från kompisarna som tävlat idag och med facit i hand behöver jag inte grubbla över om jag hade kunnat vara med eller inte...
Nä jag kommer tillbaka var så säkra och ett par veckors "vila" gör nog ingen skada i det långa loppet. Vi blev alltså ett splittrat team idag, några av oss tävlade, Toy var hemma och cyklade med sin son som provade sin nyinköpta racer som dom hämtade här hos mig igår och själv sitter jag ju här och kurerar mig. Men om två veckor då jäklar köttar vi på igen, tillsammans allihopa med sikte på nya race och äventyr...
Några var och tävlade...
Ett par andra var ute och tränade...
Och själv sitter jag här, tittar på cyclocross VM och har det väl inte så jäkla dåligt ändå trots förkylning...
Happy new chinese year...
Gott nytt kines år eller vad man nu säger, jag har just kommit hem från stranden där jag käkade en nyårsbuffe på Thailife resort, det var bara maten jag var intresserad av och gick hem innan uppträdandet började. Nu är det sängdax för sjuklingen...
Middagen började precis när solen gick ner...
Lite nyårs "piff"...
Nu skiter jag i allt och säljer hojjen...
Nä så dramatiskt som det låter är det faktiskt inte, min racer här nere har varit såld sedan länge men jag skulle lämna över den först efter morgondagens race. Nu blir det ju inget tävlat imorgon och inget tränat överhuvudtaget förrän jag är hemma nästa vecka, därför lämnade jag över cykeln till en ny och lycklig ägare redan idag.
När jag kommer hem ska jag iväg till Allebike och hämta ut både en ny racer och en MTB, jag går Allé in så att säga. Det är kanonbra cyklar till superbra pris och man får alltid superbra service så det var ett lätt val av ny cykelleverantör inför 2017.
Mountainbiken blir en hardtail med SRAM Eagle Gold, Rock Shock sid WC gaffel och sedan får jag se vad för hjul jag väljer. Racern blir en ultegra utrustad maskin med förhoppningsvis ett par fina carbonhjul, vi får se exakt när jag är hemma och kan se vad alternativen är men ultegra räcker gott för mig. Mekaniska växlar förståss, jag är nog lite gammaldags där men gillar när jag kan fixa med grejerna själv...
Kvar här nere står min gamla Allebike med stel gaffel som Madde använt några år, jag ska bara ta med en längre sadelstolpe och styrstam så blir den perfekt för mig när jag är tillbaka igen för den avslutande månaden...
Som ni märker så gnäller jag inte om nån sjukdom idag, jag är fortfarande dålig men det går sakta åt rätt håll. Beslutet att stå över morgondagens race var helt rätt och jag har accepterat situationen som den är, jag kommer igen var så säkra...
En ny och mycket lycklig ägare...
Här står den gamla trotjänaren, med ny sadelstolpe och styrstam så passar den perfekt till mig igen...
Walkover...
Det sitter långt inne men tyvärr måste jag erkänna för mig själv att en start på söndagens tävling inte är att tänka på, de hemskheter jag hostar upp ur luftvägarna och trycket över bröstet är klara och tydliga tecken på att det inte är så smart att röra på sig överhuvudtaget för tillfället.
Nu åker jag hem på måndag med över en veckas ofrivillig vila pga sjukdom och när jag väl kommer igång igen efter sjukdom,en lång flygresa och jetlag återstår att se. Ett är väl säkert och det är att jag får backa några steg och börja väldigt lugnt när det väl är dags.
15:e februari återvänder jag hit och den 5:e mars är det MTB race på Phuket, får jag bara kört några testcykelpass hemma så borde tre veckor räcka för att komma igång såpass att jag blir konkurrenskraftig igen lagom till den tävlingen. Iallafall hoppas jag det...
Det är först när man inte får cykla som man inser hur mycket det betyder för själen att få komma ut på hojjen...
Ännu en sjukdag...
Vaknade till ännu en sjukdag/vilodag och nu är det inte bara förkylningen som är jobbig, demonerna i min hjärna som behöver sin dagliga träningsrunda börjar leva jävel däruppe i skallen...
Utslagen...
Jag har legat utslagen i sängen hela dagen och av det senaste dygnets 24 timmar har jag nog sovit 20 timmar. Madde har varit uppe i byns apotek och fixat medicin åt mig, feber och värktabletter samt nässpray. Hon har också släpat ner mig till stranden för lite middag och nu är det dax för ett 12 timmars pass i sängen igen, det bästa är nog att sova bort skiten...
Jag & katten lika utslagna...
Lyckades släpa mig ner till stranden för lite middag i det sista dagsljuset...
Nu är det kört...
Till slut bröt det ut ordentligt, skiten jag kännt att jag haft i kroppen under en månads tid nu. I måndags dagen efter racet rullade jag ut för en timmes recoveryride i zon ett, efter en stund talar min garmin om för mig att jag har dålig återhämtning och när jag kommer hem efter den mycket lugna turen så står det 28 timmars återhämtning på displayen.
Detta är första gången jag går en sådan respons från min garmin, hur det mäter detta vet jag inte och igår när jag vaknade så var så var det bara att inse faktum, kraftigt förhöjd puls och helt matt i kroppen.Nu var jag sjuk på riktigt och det var bara att ställa in träningen, idag är det ännu värre med värk i hela kroppen, ont i halsen/bröstet och jag är riktigt snorig...
Skitvädret fortsätter, den kassa känslan i kroppen förvärras och nu är sjuk, fan nu längtar jag hem på riktigt... på söndag går sista racet innan jag tillfälligt jag åker hem två veckor och att jag ska kunna tävla på söndag ser jag i dagsläget som omöjligt, då krävs det att jag likt en knockad boxare reser mig på tio i den sista ronden vänder på matchen. Fast det har ju faktiskt hänt förut, nu senast i söndags...
Ja så länge jag lever finns det ju hopp och nu är det medicin och sängläge som gäller, tyck gärna lite synd om mig så känns det bättre tack...
Lite bilder från i söndags, här den över 100 damer stora D-elit klungan...
Det är kul att vara veterancyklist när det är såhär stora startfält, här H-60 med över 100 startande...
Allra störst i söndags var H-50 klassen med 200 startande...
Hur det hela gick till...
Jag kände redan i starten att formen inte finns där som förut, det är något som fattas och ibland känner man det bara utan att kunna säga exakt vad det är. Jag får helt enkelt anstränga mig mer och ta i hårdare än förut för att följa med i klungan...
Nu när det är som det är var jag ganska nöjd med att bara åka med långt fram men utan att göra något för att hjälpa till med farthållningen, nu gick det ju visserligen inte så fort heller så jag kunde lika gärna legat i spets, det hade inte varit jobbigare...
Jag körde samma race förra året och visste att det enda stället där det eventuellt skulle gå att skapa någonting kom efter 30 kilometer då vi skulle passera över en stor bro över en flod, ingen jättebacke men ändå en höjdskillnad som räcker för att spräcka en klunga om man är stark. Förra året gick jag loss här och tanken igår var väl att om jag "vilade" fram till bron och verkligen gjorde ett försök så kanske vi kunde bli en mindre grupp som till slut skulle göra upp om segern, att kunna gå loss solo existerade inte i mina tankar med dom benen jag har för tillfället...
"Farang" betyder utlänning på thailändska och jag hörde hela tiden ordet farang i klungan, för övrigt fattade jag inte mycket men att dom snackade om mig och bara låg och väntade på att jag skulle göra något, det förstod jag både av den defensiva åkningen och att dom hela tiden pratade om just utlänningen...
Hade dom bara vågat satsa lite och hjälps åt så hade dom nog kunnat knäcka mig igår men nu spelade dom mig rätt i händerna, jag fick en fin resa fram till bron och väl framme där så spelade jag mitt enda kort jag hade. Jag gick fram i spets och körde på allt jag vågade utan att knäcka mig själv, jag hade fortfarande inga guldben men de lugna inledande 30 kilometrarna hade iallafall värmt upp mig såpss att jag vågade mig på en frisk satsning och faktiskt nästan flög jag upp för backen, benen skrek och lungorna värkte men jag stumnade inte och väl uppe på krönet så var vi tre man loss med en liten lucka bakåt...
För första gången någonsin så är jag loss med någon som också är intresserad av att köra, normalt sett så ligger thailändarna bara på rulle eller på sin höjd att dom bara kort visar näsan i vinden innan dom blixtsnabbt går ner på rullen igen. Igår gick vi runt alla tre, den ena tog t.o.m längre och hårdare föreningar än mig och vi fick snabbt en större lucka. Snart såg vi inte den förföljande klungan längre och jag kände mig oerhört nöjd, en "säker" pallplats var mer än vad jag vågat hoppats på innan start med den form jag har nu och i detta stora startfält...
Men sedan händer det som inte ska hända, ridande poliser har jag hört talas om men sovande poliser... vid ett ställe där vi skulle blivit visade höger satt polisen och sov. Vi bara blåste förbi och publiken började vifta och skrika på oss, vi fattade inte direkt vad det hela handlade om men efter några hundra meter så insåg vi vad som höll på att hända. Snabbt vände vi tillbaka men när vi väl svängde in på rätt väg så kom den stora huvudklungan mycket lägligt och rullade upp i rygg på oss...
Dom ord som kom ur min mun då passar inte riktigt att upprepa här men helvete vad förbannad och besviken jag var, resten av varvet var pannkaksplatt och jag fattade att nu var det kört, jag hade bränt mitt krut och även om halva klungan var avhängd i detta läget så återstod ca 100 gubbar att slå om det skulle bli någon pallplacering...
Nu försökte thailändarna helt plötsligt att gå loss om vartannat och varje gång någon ryckte iväg hörde jag ordet "farang" i klungan, ta det lugnt... låt utlänningen ta det var vad dom sa. Fulkörning på hög nivå alltså och alla mot mig var vad som gällde. Nu var jag rejält sliten och hade gett upp alla tankar om en topp placering, ska ni jävlas mot mig så kan väl jag jävlas tillbaka tänkte jag istället och bestämde mig för att fullständigt köra skiten ur mig själv i syfte att köra skiten ännu mer ur dom som ville jaga ikapp mig...
Nu startade operation 40/20, jag tänkte såhär att om jag kör 40/20 intervaller som en idiot och varje gång ser till att dom åtminstånde inte sitter med på hjul från start, då får dom ju köra jävligt hårt själva för att ta ikapp varje gång och dom vet ju inte att jag bara leker katt och råtta så dom kommer att jaga på varje intervall, det var jag säker på, hehe...
Den här leken höll på ett tag innan jag självklart var ännu mer död än tidigare, nåja nu var det iallafall fler än mig som var lite trötta. Sista milen in mot mål gick på en stor bred väg och med fem kilometer kvar kommer det upp fler och fler cyklister och kör hårt, farten är hög och jag är riktigt uppgivet trött. Jag brukar tänka positivt men nu gick tankarna i helt fel riktning, att allt har gått åt pipsvängen var jag helt övertygad om. Sista 500 metrarna innebär tre 90 graders kurvor på en smal väg och nu skiter jag i allt tänker jag, en sista stora kraftansträngning tänker jag göra. Jag låtsas att mållinjen är strax innan den första 90 gradaren, jag drar upp spurten långt innan och får de andra på hjul men jag går inte åt sidan. Jag kör på och jag tänker för mig själv att bromsa inte för tidigt nu, håll farten så länge du kan och in i första kurvan går jag i spets, den andra kurvan kommer strax efteråt och det är först efter den som jag vågar titta bakåt...
Döm om min förvåning när jag ser att jag har en 30 meters lucka, shit !! kom igen, trampa på tänker jag för mig själv. Det är ca 100 meter till den sista 90 gradaren och sedan ett 200 meter långt upplopp, in på upploppet håller jag försprånget men sedan knapar dom in. Jag är helt slut och klarar inte ens att stå upp och spurta, jag sitter ner och vänder mig om flera gånger, varje gång ser jag att tvåan närmar sig men med 50 meter kvar till mål och en ledning med tio meter vågar jag tillslut sätta mig upp och sträcka händerna i luften, jag tror jag ropar av glädje också men är inte helt säker, jag är inte helt klar där uppe i skallen och det tar lång tid efteråt innan jag kan stå upprätt...
It's nerver over untill it's over har fått en helt ny innebörd för mig, så det kan gå ibland...
Stora startfält i alla klasser, här H-50 med mig längst ut till höger i bild ...
Stor mediabevakning...
Ser inte helt säkert ut...
Höll mig alltid långt framme i gruppen...
Här stod jag o hängde bra länge innan jag blev människa igen...
Det gick bra för mina kompisar också i deras respektive klasser, Noi 3:a och Bernard 6:a...
En välförtjänt glass på hemvägen...
På hotellrummet...
Nu är vi framme i Surat Thani och har käkat lunch, hämtat ut våra nummerlappar och checkat in på hotellet. Regnet vräkte ner för en stund sedan så den planerade rullrundan blir det nog inget av, jag får väl helt enkelt ligga här och vila mig i form inför morgondagen...
Det har varit en jäkligt konstig vinter i år, under de tidigare sju åren har jag knappt fått en regndroppe på mig men i år så har det inte varit helt klarblå himmel en enda dag sedan jag kom hit för snart tre månader sedan. Detta gör att man längtar hem mer än vanligt och jag ser faktiskt fram emot att få komma hem två veckor, att ta det lite lugnt med träningen och få träffa Charlie, Mathilda och min sonson Casper igen.
Men först ska två tävlingar avverkas, närmast den imorgon och sedan en nästa söndag. Den 31 januari kommer jag hem och sedan återvänder jag den 15:e februari och stannar till 15:e mars, då hoppas jag på stekande sol och några fina MTB race som omväxling till all asfaltscykling...
Vilket nummer har jag nu då...
Hotellrumsdöden...
Jag träffade yoda...
Vi hade en fin avskedsmiddag igårkväll för dottern Lowe och Dan som åker hem idag, lowe bestämde plats och då blev det självklart memories beach. God mat, levande ljus, en stor brasa på stranden och eldshow. Mycket trevligt...
Den skumma känslan i benen är borta men det betyder inte att formen är tillbaka, det är allt lite nervöst inför morgondagens race men så här i starwars tider fick jag en fin välsingelse av Yoda himself igårkväll, may the force be with me...
Memories surfbeach...
Efter en regnig dag fick vi en fin solnedgång...
Mr Yoda himself, eller ?? Det är bara slängkappan som fattas...
The Grand finale...
Att vila...
Att vila på rätt sätt är inte alltid så lätt, egentligen borde man ligga med benen i högläge och bara slappa en hel dag emellanåt men det är alltid något som kommer emellan...
Det blev iallafall ingen träning idag och åtminstånde förmiddagen kan väl räknas som en total viloperiod, men sedan brakade det löst. Efter lunch for vi iväg till takuapa för att springa runt på marknaden samt i diverse affärer och nu är jag lika trött i benen som om jag hade tränat...
Nåja, riktigt så farligt kanske det inte var och jag känner mig faktiskt inte så stel och trött i benen som tidigare i veckan. Imorgon ska jag rulla ut ett par timmar för att gå igång cirkulationen igen och sedan kör vi österut till Suratthani tidigt på lördags morgon, vi ska hinna checka in på hotellet innan lunch och sedan hämta våra nummerlappar ute vid tävlingsområdet. Det får nog också bli en liten runda på hojjen för att framförallt känna på avslutningen lite, det är en smal väg med tre 90 graders kurvor sista femhundra meterna så det gäller att vara förberedd...
Mitt i vimlet...
Det blir middag hemma ikväll, bl.a. stora fina räkor som inhandlades på marknaden. Dom ska stekas i olja, vitlök och hackad chili...
Avsnitt fem...
En korrigering i programmet imorse då jag glömt att jag & Madde skulle iväg till immigration för att förlänga maddes visum. De planerade 3x6st 40/20 intervallerna blev istället 2x9st, lika många intervaller alltså fast en kortare runda på dryga timmen istället.
Känslan idag var faktiskt riktigt bra och jag vågade köra på lite hårdare än planerat, än så länge inga "biverkningar" efteråt och imorgon är det vilodag så nu vågar jag nog hoppas på att det går åt rätt håll.
Startlistan inför helgens race har kommit ut och med 187 föranmälda i H-50 klassen på en relativt platt bana så ser det ut som att jag får leta fram spurtförmågan jag hade för länge sedan men inte behövt använda på många år, för det kan nog bli svårt att komma iväg solo...
Annars har det varit en lugn eftermiddag i hemmets lugna vrå, jag och Madde cashar in vår julklapp från dottern Lowe och pojkvännen Dan vilket innebär en hel eftermiddag och kväll där vi blir bortskämda med god mat och dryck utan att behövs göra ett endaste handtag själva...
En tråkig bild från ett bra pass...
En trevligare bild från en bra eftermiddag där vi blir uppassade på ett fantastiskt sätt...
"Kattaskrället" som varit borta en vecka kom på besök igen och får självklart vara med på festen...
Jakten på den försvunna formen...
Säsong två, avsnitt tre och fyra... Vi börjar väl med avsnitt tre först då, 3x7 kilometer sweetspot intervaller genomfördes igår med svajig känsla men ändå med förhållandevis godkända tider trots att det fullkomligt pissade ner från himlen. Det kändes fortfarande konstigt stumt/stelt i musklerna när jag försöker pressa på...
Dagens avsnitt handlade om 65 kilometers lugn cykling på lätta växlar och kanske, kanske kändes det lite bättre. Svårt att säga helt säkert då jag inte tog i så hårt men ett litet hopp tändes iallafall...
Den spännande fortsättningen får vi vänta på tills imorgon då det är dax för lite hårdare tag igen och vem vet, kanske sprätter det i benen igen...
Det var här någonstans som formen försvann...
Så det kan gå...
En liten återkoppling till den senaste tävlingen för ett par veckor sedan, jag har ju tidigare berättat att jag fick släppa Peter Carlsson när vi kom ikapp H-40 klungan och han sprätte förbi för att inte få med sig någon på rullen. Jag blev ju kvar där i klungan med de yngre gubbarna och där hade jag även min kompis Bernard med. Benard är grymt tempostark och kraftfull men väger hela 95 kg så någon bergsget är han definitivt inte. Han hade ju också varit nere och testat målbacken veckan innan racet och inte haft en chans att cykla upp så han visste mycket väl vad som väntade...
Han är också väldigt ovan och osäker på linjelopp då han bara kör tempo hemma i Österike, vi andra peppade honom innan start och sa att hans enda chans var att gå iväg solo sista halvmilen. Vi sa också att detta inte alls skulle vara svårt då han är grymt stark, se till att överraska bakifrån och få en lucka, sedan bara du kör precis så som du gör när vi tränar. Då har de andra ingen chans...
Nu hade jag alltså kommit ikapp H-40 klungan och jag satt nöjt med och hjälpte till med farthållningen för att slippa få upp någon mer H-50 gubbe bakifrån, samtidigt peppade jag Bernard och sade åt honom att ligga lågt och ladda för sista avslutande halvmilen innan målbacken. Han följde mina råd till 100% och med ca fem kilometer kvar kommer han som skjuten ur en kanon bakifrån och får direkt den luckan han behöver, avståndet växer snabbt och snart ser vi honom inte längre. Jag själv slutar självklart hjälpa till i täten men har samtidigt koll bakåt så det inte kommer någon.
Fasiken va gott tänke jag, han fixar det... Men när vi utan att ha haft Bernard i sikte under flera kilometer svänger av nittio grader från huvudvägen och in i den 350 meter långa målbacken står han där. Helt stilla mitt i backen med stela ben står han och vi närmar oss blixtsnabbt, han har ju inte mer än 150 meter till mål... Spring Bernard ropar jag allt vad jag orkar, spring för fan...
Men han står där helt still utan att kunna röra sig och när vi närmar oss börjar också en efter en av oss att hoppa av cyklarna, någon zigzackar uppför och plötsligt fattar man hur brant det är. Jag själv får också hoppa av och det är inte med några lätta graciösa steg man tar sig imål. Den ointagliga ledningen försvann i ett nafs för den 95 kg tunga Bernard som till slut stapplade imål som 6:a vilket inte är illa efter omständigheterna, själv gick jag (och jag menar verkligen gick) imål som 2:a i min klass en bra bit efter Peter som tog kommandot redan från start...
Nu väntar två platta race kommande helger och då är jag säker på att Bernard får sin revansch...
Inte så roligt just då men kul så här i efterhand...
Ny vecka...
Ny vecka och dax att planera upp träningen inför "the Big race" på söndag, över 5000 startande inkluderat alla klasser gör den till en av årets största arrangemang här i Thailand. Bara i H-50:s tävlingsklass förväntas det bli uppemot 200 startande, kul värre med andra ord...
För att förlänga återhämtningen lite efter gårdagens långpass så kör jag dagens träning senare i eftermiddag, jag vågar inte blåsa ur kroppen riktigt hårt innan jag känner mig helt på banan igen så därför kör jag sweetspot intervaller istället för tröskel. 3x12 minuter hårt men kontrollerat och utan att dra på mig någon syra...
Imorgon ska jag bara rulla ett par timmar och på onsdag är det tänkt 3x6 minuter 40/20, även här ska jag gå lite på känsla och inte dra på för tungt. Det viktigaste just nu är att hitta en go känsla inför helgen, formen finns där och i kombination med en go känsla (bra ben) så ska det nog gå bra även denna gång...
En lugn start på dagen med frukost ute i "hyddan"...
Sedan in till takuapa för att utföra några ärenden och där passade jag på att ta mitt 11-kaffe på ett nyöppnat café...
130 kilometer...
Det blev ett fint långpass in på kontot idag på för mig delvis helt nya vägar och även om benen inte sprätte så gick dom iallafall runt hyfsat lätt. Väl hemma igen blev det till att snabbt slänga i sig en välförtjänt frukost för att sedan åka iväg till stranden där vi stannade resten av dagen, nu är vi nyss hemkomna igen och klockan är strax nio. Efter en lång dag blir det tidigt hoppisäng...
Tarzan bar, mötesplatsen för cyklister i khaolak området...
130 kilometer och fyra & enhalv timme in i boken...
Första besöket på Coco beach...
Helt ok ställe med en broförbindelse över floden ner till pakweep...
05.30...
05.30 ringde klockan imorse, en tidig långtur med mina lokala cykelpolare väntar och jag gillar att sitta en stund med kaffet och socialisera på nätet medans jag sakta vaknar till liv och då blir det tidig uppstigning.
Jag ska möta upp dom andra nere i khaolak och dit har jag ca en timme på hojjen, vi blir Toy och Yan som båda bor här, österrikaren Bernhard, dansken Flemming och jag själv förståss. En brokig skara gubbar som gillar att cykla...
Idag fick jag sällskap till morgonkaffet av Madde som även hon vaknade tidigt och inte kunde somna om...
Det släpper inte...
Lördag morgon och jag är återigen lika tung och "slaggig" i kroppen som tidigare i veckan, igår försökte jag mig på ett pass med 3x12 minuters sweetspot intervaller och det gick faktiskt helt ok. Pulsen svarade som den skulle även om jag var lite småseg i benen och jag trodde då att nu släpper det, nu är jag på rätt väg igen...
Men idag är jag tillbaka på ruta ett igen, tjock i halsen och samma känsla i kroppen som tidigare. Kanske den hårda massagen som jag tog igår på stranden i hopp om att all var bra igen hade helt motsatt verkan, för det vet jag sedan tidigare att en bra massage kan ju också frigöra en massa "slagg" i kroppen som gör att man blir rejält seg. I och för dig väldigt bra då skiten måste ut på nåt sätt men frustrerande då det tar såpsss lång tid...
Jag hade ju också en stadigt stigande form under åtta veckor med en riktigt topp och kanonkänsla strax innan jul så det är väl inte så konstigt att det kommer en "dipp" till slut, det kan ju inte fortsätta kännas super i all evighet. Nu ska jag strax ut och rulla lugnt ett par timmar och förr eller senare vänder det igen, det vet jag...
Gårdagen tillbringades nere på memories beach eller surfstranden som vi säger här i huset. Den enda långgrunda stranden i khaolak och när förhållanderna är bra så kryllar här av surfare...
Inget för mig men dottern lowe brukar hyra en bräda och testa ibland...
Igår var vi kvar ända tills solnedgången, sedan tog vi mopparna ner till Jims fiske i Bang niang för att njuta av en fyrarätters fiskmiddag tillagad av vår storfångst från fisketuren häromdagen...
Fiskelycka...
Dagens fisketur resulterade i en riktigt fin kungsmakrill landad av Dan som får bli morgondagens middag, samt en jättebjässe som tappades av mig efter fem minuters stenhård dragkamp. Men bäst av allt, äntligen en hel dag med en strålande stekande sol...
Imorgon ska jag prova benen på hojjen igen och dagskänslan får helt enkelt avgöra intensiteten på passet men förhoppningsvis har dagens vila gjort nån nytta...
Ett hårt liv på sjön...
Fredagsmiddagen säkrad...
Skriv inläggstext
Hej på er...
Det har varit några sega dagar sedan racet i söndags, om det är nåt som sitter kvar i kroppen sedan förkylningen i mellandagarna eller om det beror på att Peter Carlsson fullkomligt körde skiten ur mig i helgen låter jag vara osagt men stark det är jag inte...
De första två dagarna efter racet var jag bara ute och rullade väldigt lätta återhämtningspsss men igår fick jag väl till en runda på ca 70 kilometer som åtminstånde höll någorlunda distansfart. Nu sitter jag här tidig torsdagsmorgon och känner mig sliten och seg igen, tur att det är total vilodag idag.
Förutom en heldag på havet då, jag och dotterns pojkvän ska ut på storviltsfiske. Det kan ju bli ansträngande det också (med lite tur) för det är inga abborrar man får på kroken här om det nappar...
Igår var första riktigt fina dagen vädermässigt på bra länge så vi passade på att besöka marknaden nere i khao lak...
Återhämtning...
Skulle jag vila helt efter gårdagens urladdning eller rulla lätt i dag och försöka slagga ur benen lite mer effektivt än om jag bara ligger still, det blev det andra alternativet då jag vet att det funkar bättre på mig... Dessutom hade jag trevligt sällskap av stockholmaren Mikael Taleryd som är här på semester och redan i höstas kontaktade mig via bloggen och bad om lite tips...
Han kom ner med familjen för några dagar sedan och bor på ett hotell inte långt härifrån, jag har lovat att ta med honom på några rundor och idag passade ju bra att ta en lugn tvåtimmars guidning på småvägarna häromkring. Vi fick till en fin runda och det var kul med lite sällskap så det får vi göra om igen...
Idag tittade äntligen solen fram igen...
Svenskmötet i khok kloy...
Både Martin Brot och Peter Carlsson kom till start med en bergsutväxling på 34X32 på sina cyklar och båda klarade att cykla upp för målbacken medans jag min stackare snällt fick gå med cykeln i det brantaste partiet. Nu var det som tur var inte detta som avgjorde tävlingen så trots allt kan jag väl summera gårdagen med hedern någorlunda i behåll...
Att Peter är grymt stark visste jag ju redan och skulle jag kunna matcha honom så skulle det krävas riktiga guldben för dagen. Jag kände mig ok dagarna innan men när Peter satte in första stöten direkt på från start kände jag att benen inte svarade som dom brukar, jag tog dock rygg direkt och hängde på "morgonutbrytningen"...
Vi fick en stor lucka direkt och snart såg vi inte klungan bakom oss , inte ens på de långa raka partierna med bra sikt bakåt såg vi något. Peter blev ju både svensk och nordisk mästare 2016 och det förstår jag, ett par gånger var jag framme och visade näsan i täten men föll blixtsnabbt bak igen desperat letande efter lite lä i vindsuget bakom. När vi efter ca femton kilometer kom ikapp hela H-40 klungan som startade fyra minuter före oss gjorde Peter ett ryck för att kunna passera utan att någon hängde på och där gick "snöret" av för mig, jag hade inte haft någon som helst återhämtning ens när jag låg på rulle och nu blev helt enkelt för mycket...
Resterande del av tävlingen låg jag i tätgruppen på H-40 klungan som stadigt blev allt mindre och mindre och försökte hjälpa till med farthållningen, jag var orolig att Martin Brot som antagligen trott att vi var idioter när vi gick iväg redan efter tio meter skulle komma bakifrån som ett skott, jag vet ju att även han är grymt stark men ingen kom och upp för den 26% branta målbacken kunde jag halvvägs cyklandes och halvvägs gåendes ta mig imål som klar tvåa i racet, Martin kom in en minut senare även han ensam och därmed var pallplatserna klara...
Hatten av för Peters prestation, nu var mina ben lite sura för dagen men inte ens med de bästa ben hade jag kunna följa honom hela vägen in i mål, inte ens på rulle...
Kul också att det blev en mycket bättre tävling än förväntat, det pratades om väldigt få anmälda pga katastrofläget på många platser i landet med väl på morgonen så dök det åndå upp en hel del cyklister, vi var väl ett 20 tal startande i H-50 klassen och det är ju ok för en ändå ganska liten tävling i programmet...
Svenskarna cashar ut lönen för dagens arbete...
Tävlingen var en ganska blöt historia och värre blev det under hemresan...
Nästan hela racet genomfördes med alldeles för höga pulsvärden, jag gick ofta och länge på rött och återhämtningen var obefintlig. Inte ens när jag låg på rulle inbakad i H-40 gruppen gick pulsen ner, det blev en jäkligt tuff dag och jag hoppas att allt är som det ska i "kroppaskrället"...
Väderläget...
En uppdatering över vädersituationen har publicerats av "the Nation" och som man kan se på bilden förväntas det komma 90mm regn eller mer i Phang Nga området kommande dygn, spännande värre inför morgondagens race...
Dagen före...
Ja nu är vi här dagen före ett race igen och nervositeten börjar komma smygande, mest orolig är jag för att min lättaste utväxling på 36X28 inte ska räcka till i den grymt branta avslutningen. Vi kommer åka iväg i god tid imorgonbitti så jag kommer som tur är hinna med att känna på backen åtminstånde en gång innan start.
Det ser ut som att det blir ett blött race också, enligt prognosen ska det regna kraftigt hela helgen och här uppe hos oss har det pissat ner sedan tidigt imorse. Det blir helt klart en ny upplevelse att tävla i regn här nere och hur halt det eventuellt kan bli har jag ingen erfarenhet av sedan tidigare så det får väl bli att ta det lite försiktigt imorgon, åtminstånde i början av loppet tills man fått in känslan lite...
Det var bara att skölja av både mig och hojjen efter förmiddagens "skitrunda" i regnet...
Dottern som kom ner igårkväll hade nog tänkt sig ett annat sätt att tillbringa första dagen än under en filt ute i hyddan. Nu är dom dock på väg till khaolak för att slå klackarna i taket, själv ska jag strax gå och lägga mig. Klockan ringer 05.00 imorgon...
Kortvarig glädje...
Jag har varit uppe i byn och hämtat ut min reparerade iphone och jäklar vad nervös jag var när jag skulle starta upp den, skulle den fungera eller inte... det visade sig att den fungerade perfekt ända tills jag skulle ta en bild. Kameran var helt stendöd...
Fan också, det är ju den jag använder allra mest när jag tar mina bloggbilder. Jag har visserligen en riktig kamera också men det här krånglar till det hela betydligt, mobilen är ju smidig att ta med i alla lägen liksom. Jaja om tre veckor ska jag ju hem en kort period innan jag återvänder hit för en sista månad och då får jag passa på att fixa en ny mobil...
Värre saker har ju hänt, såsom alla översvämningar som drabbat de södra delarna av Thailand de senaste veckorna, det extrema väderläget har ställt till det ordentligt med flera dödsfall som följd och det är flera hundratusen invånare som har drabbats på olika sätt. Vi var nere och kollade in tävlingsvarvet imorse och arrangören berättade att det är väldigt få anmälda hitills, troligtvis för att många har viktigare saker att att stå i än att köra en cykeltävlnging efter all skadegörelse som översvämningar ställt till med.
Här har vi ändå haft tur, vi har haft en del regn och mycket mulet väder men vi har sluppit det värsta ovädret som dragit förbi bara ett tiotal mil österut från oss. Imorse duggregnade det lite lätt när jag skulle köra motorcykeln ner till khaolak för att möta upp Toy och Benard inför vidare färd med bil ner till khok kloy och tävlingsvarvet, men det får man väl ta med en klackspark när man läser om all bedrövelse som många drabbats av...
Jag fick leta djupt i gömmorna för att hitta något bra skydd mot regnet imorse...
Det kunde ju varit värre...
Eller, vi fryser ju iallafall inte skulle man också kunna säga... Vädret här nere hitills i vinter är det sämsta i mannaminne, regn och rusk om vartannat och regnar det inte så är det mulet och grått mest hela tiden. Det har varit väldigt få dagar med klarblå himmel, men som tidigare sagt, vi fryser ju iallafall inte...
Lyckligtvis så har jag fått igång blogg appen i min iPad så att jag kan socialisera lite ute på nätet men då min telefon fortfarande inte är igång så har jag inte kunnat få kontakt med min polare Toy nere i khao lak , det är han som styr upp vår resa ner till tävlingsvarvet imorgon för ett provrunda. Jag har därför lånat en bil av en granne och om en stund ska jag köra ner till Toy för att kolla av när vi åker imorgon.
Jag berättade ju igår att målbacken på 26% som fått så mycket kritik trots allt är kvar, däremot blir varvet avkortat p.g.a vägarbeten och den nya sträckningen är endast ca 55-60 km, lite väl kort kan tyckas men det blir säkert ett hårt race ändå. Schweizaren Martin Brot som är bosatt på Phuket och håller absolut världsklass i H-50 klassen kommer till start, Peter Carlsson från CK Bure är här på semester och ska enligt uppgift dyka upp. Om han kör elit eller H-50 återstår att se, sedan ryktas det om ytterligare några starka européer så jag lär få bekänna färg ordentligt om det ska bli en pallplats. Dessutom med den korta distansen och extremt branta avslutningen så kan det dyka upp nån liten 50 kilos thailändare som gubben ur lådan, är det något som dom är bra på så är det väl att sprätta i en sådan avslutning där en låg kroppsvikt är en avgörande faktor.
Det optimala läget är nog att vi européer försöker minimera klungan ute på det korta varvet och sedan gör upp sinsemellan i backen utan inblandning av några små begsgetter...
Förhoppningsvis får jag igång mobilen imorgon med en ny skärm...
Samling inför gårdagens distansrunda...
En fin runda i gott sällskap...
Dramatiskt väderläge...
Shit Happens...
En överkörd mobil, en ipad där bloggappen inte öppnar sig och en dator utan bilder (då alla bilder ligger i den mosade mobilen), Ja jag lever iallafall och formen är på väg. 120 kilometer idag varav en femminutersbacke på näst intill maxpuls hela vägen upp bara för att känna efter lite, det kändes bra vill jag lova och det kan behövas för motståndet på söndag sägs bli stenhårt med många riktigt starka europeer på startlinjen i min klass...
Repris...
Dagens pass blev nästan en repris av gårdagens, men bara nästan... Av gårdagens fyra intervaller körde jag bara dom tre första idag och istället för högsta möjliga fart så var temat för dagen "segdrag". Dvs tyngsta växeln och med en kadens på mellan 50 till 65 pedalvarv/minut.
Vad är detta bra för då ??, ja dels simulerar det långa tunga klättringar och sedan ger det ett grymt bra slätdrag. Jag körde med pulsen mitt i zon fyra och fick till riktigt bra tider på alla tre intervallerna, på den tredje blev det t.o.m ett KOM på strava, mycket oväntat då jag ju inte fokuserade på högsta möjliga fart i första hand men där ser man, det kan vara effektivt att orka dra tunga växlar och ibland går det fortare i verkligheten än vad känslan säger...
Morgonkaffet uppdrucket och intervaller som väntar...
Nu släpper det...
Årets första pass är nyss avslutat och nu känns det äntligen som att jag är på gång igen, jag körde min intervallrunda med fyra stravasegment på vardera strax över sju kilometer. Detta ger mig fyra halvlånga intervaller på ca 11-13 minuter beroende på dagsform och vindförhållanden.
Dagens första intervall klockades för näst bästa tid någonsin, i den andra intervallen tangnerades den bästa tiden exakt på sekunden. På den tredje intervallen blev det näst bästa tid och på det fjärde och sista så klockades jag för en tredje bästa tid.
Inga rekord men helt klart godkända tider och nu känns det äntligen som att jag är på gång igen. Imorgon väntar samma runda och intervaller fast med betydligt tyngre växlar och lägre kadens, på onsdag blir det ett distanspass och sedan får jag se hur jag lägger upp det inför helgens tävling. Jag ska försöka ta mig ner och provköra varvet i slutet på veckan, mest för att jag vill känna på den 350 meter långa och som max 29% branta avslutningsbacken...
Dax för ett dopp...
